Fru ålderspresident och kära åhörare!

När jag går på Hamngatan brukar jag verkligen fundera över hur man så sent som på 70-talet kunde riva fasader, riva hus och bygga nytt. Jag brukar som politiker fundera på vilka tokiga beslut vi fattar i dag som kommande generationer kommer att skaka på huvudet åt och undra hur vi politiker tänkte.

Jag är glad över den skrivelse som vi nu diskuterar och fattar beslut om. Få saker engagerar nämligen oss medborgare så mycket som när man bygger nya hus, när man river hus och när man gör olika former av konstinstallationer, och det är ju bra och glädjande.

Regeringens skrivelse om en ny inriktning för attraktiva platser och bredare genomslag för politiken för arkitektur, form och design har några huvudinriktningar. Den första – som jag tycker är viktigast – är just att vi ska främja röster och engagemang både från privatpersoner och från civilsamhället och näringslivet när vi gestaltar våra nya hus eller nya miljöer. Inriktningen är också att vi framför allt ska försöka bevara det som är värt att bevara och i stället vårda vår historia.

En annan punkt är att vi ska stärka den kreativa kärnan och den kreativa branschens möjligheter. De är så viktiga i attraktiva miljöer och skapar trygghet, gemenskap och det engagemang som gör att vi får attraktiva livsmiljöer där vi vill arbeta och bo.

Till skillnad från den tidigare skrivelsen skriver regeringen också om att det ska skapas nya former för att de statliga insatserna ska få en systematisk uppföljning av att målen efterlevs.

Vi vet, fru ålderspresident, att engagemang och delaktighet leder till ett större ansvar och bidrar till att vi alla tar ansvar för våra bostäder och våra boendemiljöer, vilket också leder till trygghet. Vi vet också att byggsektorn i dag står för 39 procent av Sveriges avfall. Av det farliga avfallet är 20 procent från byggsektorn, så det finns inte bara ett skäl till att vi borde bli mycket bättre på att vårda och bevara det vi har i stället för att riva och bygga nytt.

Förhoppningsvis kommer framtida generationer inte att titta på oss som är här i salen i dag och fundera på hur vi tänkte. Förhoppningsvis blir vi bättre och river i framtiden inte det som är så kärt för oss människor utan vårdar och bevarar det vi har.

Med det sagt, fru ålderspresident, yrkar jag bifall till utskottets förslag.