Herr talman! Regeringens skrivelse heter Attraktiva platser – bredare genomslag för politiken för arkitektur, form och design. Ja, Mats, ”magiskt otydlig” var ett roligt uttryck.

Men i skrivelsen konstaterar regeringen att genomslaget för de arkitekturpolitiska målen inte har varit tillräckligt. Framför allt har näringslivet, civilsamhället och medborgarna involverats i alltför begränsad utsträckning. Det har hämmat möjligheten att nå målen, och det är något som vi sverigedemokrater har påpekat under lång tid.

Regeringen bedömer att kunskapsnivån i delar av branschen är otillräcklig och att allmänhetens deltagande i utformningen av våra livsmiljöer fortfarande är för svagt. Mot den bakgrunden presenterar regeringen en ny inriktning för det fortsatta arbetet. Fler röster ska inkluderas, och ansvaret för gestaltningen av våra livsmiljöer ska delas mellan offentliga aktörer, näringsliv och civilsamhälle.

Det är i grunden en rimlig slutsats. Om vi vill skapa attraktiva, hållbara och långsiktigt uppskattade miljöer kan ansvaret inte vila på ett fåtal aktörer. De miljöer som byggs i dag kommer att påverka människor under lång tid framöver, generationer framöver. Då är det också viktigt att få fler perspektiv på plats när den här sortens beslut fattas.

Herr talman! Regeringens initiativ är välkommet, men vi hade gärna sett att fler och mer kraftfulla åtgärder presenterades. Sverigedemokraterna kommer inte att sätta käppar i hjulet för insatser som innebär steg i rätt riktning. Samtidigt ser vi ett tydligt behov av ett större grepp om arkitekturpolitiken under nästa mandatperiod.

Arkitekturpolitiken har under lång tid hamnat i skymundan i den politiska debatten. Ofta diskuteras bostadsbyggande utifrån antalet bostäder, byggnadskostnader eller hyressättning. Det är naturligtvis också viktiga frågor, men alltför sällan diskuterar vi hur de miljöer vi bygger faktiskt upplevs av människor.

Det räcker inte att bygga mycket. Vi måste också bygga bra. Vi måste bygga miljöer som människor vill leva och vistas i och känner stolthet över. En trivsam livsmiljö och behovet av attraktiva platser ska inte underskattas. Platser som upplevs som vackra, rena och väl förvaltade bidrar till trygghet och trivsel; det finns det många rapporter som visar.

Vi ser återkommande hur frågor om nybyggnationer eller gestaltning av offentliga miljöer börjar som lokala eller regionala debatter men till slut blir riksnyheter. Det finns en enkel anledning till detta: Människor bryr sig om de miljöer där de lever och verkar. Det är en viktig fråga för de flesta.

Det finns ofta en gemensam stolthet över de livsmiljöer vi delar. När förändringar upplevs som försämringar väcker det engagemang, och det är ett engagemang som vi politiker måste ta på allvar och vara lyhörda inför.

Många människor upplever ibland att beslut om nybyggnationer och stadsutveckling fattas över deras huvuden. Den uppfattningen måste vi ta på allvar, för om människor känner sig överkörda riskerar förtroendet för politiker och tjänstemän att minska.

Sverigedemokraterna har därför börjat lyfta fram tanken på en nationell arkitekturpolicy som kan vara vägledande vid nybyggnation. En sådan policy bör säkerställa att kulturhistoriska värden beaktas och att klassisk arkitektur ges större utrymme än i dag. Det handlar inte om att stoppa utvecklingen eller förbjuda moderna uttryck, absolut inte. Däremot handlar det om att skapa en bättre balans mellan det nya och det gamla, för Sverige har ett rikt kulturarv som bör tas tillvara och integreras i framtidens byggande. Nya byggnader ska självklart kunna uppföras, men de ska samspela med sin omgivning. Det är helt centralt.

Fru ålderspresident! Regeringen konstaterar i skrivelsen att medborgarna har involverats i arbetet endast i begränsad utsträckning. Det är ett betydande problem. Som jag tidigare framhållit spelar våra gemensamma livsmiljöer stor roll för människor. Regeringens ambition att inkludera fler aktörer är därför positiv, men det behövs också konkreta verktyg som stärker medborgarnas inflytande över gestaltningen och utformningen av våra gemensamma miljöer.

I grunden är det en demokratifråga. Människor måste ges bättre möjlighet att påverka hur deras bostadsområden, stadskärnor och offentliga platser utvecklas. Ytterst handlar det om respekt för medborgarna. Den som ska leva med besluten bör också ges rimliga möjligheter att påverka dem.

Uppföljningen av de arkitekturpolitiska målen har hittills inte varit tillräcklig. Det finns därför skäl att överväga en ny arkitekturpolitisk utredning med uppdrag att ta fram uppdaterade och tydligare mål. En sådan utredning bör bland annat behandla den klyfta som ibland finns mellan professionens bedömningar och medborgarnas upplevelser. Den bör också undersöka hur ett större kulturhistoriskt ansvar kan säkerställas vid nybyggnation och stadsutveckling.

När det gäller regeringens skrivelse valde Mats beskrivningen magiskt och otydligt; jag skulle säga att det är ett litet men välkommet steg i rätt riktning. Sverigedemokraterna kommer att fortsätta bevaka frågan och verka för att arkitekturpolitiken får en mer framträdande roll i framtiden.

Fru ålderspresident! Arkitektur är inte en fråga för en liten krets av experter. Den berör oss alla varje dag. Därför behöver arkitekturpolitiken lyftas upp i större utsträckning.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag vill också, kort, stämma in i och tacka Mats Berglund, som varit ordförande för kulturutskottet under de här åren. Du tog över efter Amanda Lind, som också var en jättebra ordförande. Jag tycker att samspelet har fungerat väldigt bra mellan oss i utskottet, vilket jag är väldigt tacksam för.

Jag vill också tacka Malin Danielsson för de här åren i rollen som vice ordförande. Du tog över efter Robert Hannah, som det också fungerade väldigt bra med. Jag tycker att det har gått över i en fin, smidig fas och är tacksam för det.

Jag vill även tacka kanslipersonalen och övriga för de här åren. Jag ser fram emot en ny mandatperiod efter valet.