Herr talman! Så fint att få inleda mandatperiodens sista kulturpolitiska debatt!

Bakgrunden till regeringens skrivelse är propositionen från 2018 om politik för gestaltad livsmiljö. Då antog riksdagen ett nationellt mål om att arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle där alla människor ges goda förutsättningar att påverka sin gemensamma miljö. Målet ligger kvar, men skrivelsen anger en delvis ny inriktning. I flera delar är den rimlig, och på flera sätt är den bra. Vår kritik är snarast att regeringen inte tar ansvar för förutsättningarna.

Regeringen skriver att fler röster ska främjas, att det ska finnas ett delat ansvar och att det befintligas värden i högre grad ska lyftas fram. Det tycker jag är bra. Det är viktigt att vi inte bara tänker nytt utan också ser värdet i det som redan finns, alltså de miljöer som människor känner igen sig i och som bär på historia, gemenskap och lokal stolthet.

Om regeringen menar allvar med att lyfta fram det befintligas värden borde exempelvis Sveriges 15 världsarv vara självklara, för de är platser för bildning, utveckling, besöksnäring, glädje, stolthet och gemenskap. De är också konkreta exempel på just det man i skrivelsen säger sig vilja utveckla, nämligen historiska sammanhang, kulturturism, kulturmiljöer, platsers identitet och människors relation till sin omgivning. Men förutsättningarna för världsarven finns inte. Regeringen har här backat från sitt ansvar.

Det är alltså motsägelsefullt att tala trovärdigt om det befintligas värden och samtidigt inte ta ansvar för några av våra allra mest betydelsefulla befintliga kulturmiljöer.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om platsutveckling, företagande och samverkan. I skrivelsen nämns också att villkoren för att bo, leva och verka på landsbygden ska stärkas. Ändå upphäver regeringen förordningen om kooperativ utveckling i Sverige och tar bort pengarna till Coompanion, den organisation som verkligen arbetar underifrån med just det skrivelsen talar om: lokal utveckling, samverkan, civilsamhälle och människors möjlighet att tillsammans påverka sin egen plats. Det kooperativa företagandet finns ofta nära denna plats och bygger på att människor ser ett gemensamt behov och organiserar sig för att lösa det. Det kan handla om service på landsbygden, bostadsbyggande, kulturverksamhet och lokalt företagande.

Det är motsägelsefullt att tala om fler röster och delat ansvar och samtidigt dra undan mattan för de aktörer som faktiskt arbetar med fler röster och delat ansvar i praktiken.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om gemenskap, delaktighet och mötesplatser och om att de viktiga erfarenheterna görs på marken. Men viktiga mötesplatser finns ju i studieförbundens lokaler – för alla och över hela landet. Människor möts här, lär sig, organiserar sig, skapar, diskuterar och bygger tillit. Men här har regeringen och Sverigedemokraterna också skurit ned. Det statliga stödet har minskat med en tredjedel.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att säga att man vill stärka människors delaktighet och samtidigt försvaga en av de strukturer som gör delaktighet möjlig.

Herr talman! Om vi vill att det också i framtiden ska finnas arkitekter, konstnärer, formgivare, designer och andra kulturskapare som kan bära arbetet vidare måste vi också tala om återväxten, och här är de estetiska ämnena i skolan centrala. För många börjar vägen in i form, kultur, design och arkitektur i skolans bildsal, musiksal eller slöjdsal – eller kanske i kulturskolan. De estetiska ämnena handlar om barns rätt till skapande och bildning, men det handlar också om framtida yrkesutövare.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att tala om vikten av arkitektur, form och design och samtidigt inte värna vägarna in i dessa yrken.

Regeringen nämner i skrivelsen bebyggelsemiljöer, en ny egnahemsrörelse och ett ökat småhusbyggande. Men bostadsbyggandet har ju totalt stannat upp, och småhusbyggandet har inte varit så lågt på 100 år. 700 000 människor lever i trångboddhet, kommuner uppger att de saknar bostäder och unga människor kan inte flytta hemifrån. Det är alltså motsägelsefullt att tala om småhusbyggande och estetiskt tilltalande livsmiljöer och samtidigt driva en politik som inte ger några förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

När jag läser regeringens skrivelse ser jag alltså flera saker som är rätt i ansatsen. Det är bra att lyfta det befintligas värden, det är bra att tala om fler röster och det är bra att se sambandet mellan arkitektur, form, design, kulturmiljöer och människors liv.

Hela infrastrukturen för det som man i skrivelsen säger är viktigt och ska främjas har ju satts i gungning av regeringen: Kultursamverkansmodellen pressas, studieförbunden har fått kraftiga nedskärningar, kooperativ utveckling försvagas, statlig närvaro på landsbygden urholkas, bostadsbyggandet har stannat upp och konst- och kulturskapares villkor ges inte den tyngd de borde ha.

Jag instämmer med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i sin reservation menar att skrivelsen är vag och luddig. Jag delar också Vänsterpartiets oro över risken för att näringslivet ges större makt genom sitt ekonomiska kapital. Jag saknar enprocentsregeln; den nämns inte ens i skrivelsen.

Jag instämmer dock med utskottet i att det finns fördelar med att inriktningen är övergripande och inte innehåller preciserande aktiviteter, dels för att det möjliggör anpassningar över tid och ger de berörda aktörerna utrymme att utforma åtgärder utifrån sina förutsättningar, dels för att politiken inom konst, arkitektur, form och design ska vara varsam. Jag hoppas att vagheten innebär att den konstnärliga friheten värnas och att professionerna ges stort mandat i det fortsatta arbetet för att nå målen för politikområdet.

Sammanfattningsvis: Om regeringen menar allvar med skrivelsen måste den också värna infrastrukturen. Det handlar såväl om ett starkt civilsamhälle som om en stark offentlig kulturpolitik som faktiskt ser kulturen som en del av välfärden.

I dag, herr talman och ledamöter, är det den 1 juni!

Var glad min själ åt vad du harnu har du hundra sommardaroch detta är den första.När solens lopp sin ände tardå har du nittionio kvaroch någon blir den största.

Giv noga akt på var du ståri morgon blir med ens i gårdet går så fort att vandra.Lägg märke till att vad du fårär hundra sommardar per åri morgon är den andra.

(Applåder)