Herr talman! Den här propositionen innehåller ett flertal olika lagförändringar med gemensam riktning, och den är tydlig. Samhällsskyddet ska väga tyngre. Återfall i brott ska få större konsekvenser. Brottsoffer ska inte längre vara de som tvingas anpassa sina liv efter gärningsmän. Det är grundläggande.

Om man gång på gång begår nya brott ska det märkas i straffet. Om man rymmer från anstalt eller Sis ska det vara brottsligt. Om människor utsätts för hot och våld måste vi kunna se till att de slipper träffa förövaren där de bor.

Herr talman! Många delar av lagförslaget har tagits upp. Men lagförslaget är brett, så jag tänkte uppehålla mig kring vissa delar.

En central del av lagförslaget handlar om att återfall i brott ska få en betydlig skärpning i straffet. Återfall i brott ska märkas i den påföljd du får.

Herr talman! Det ska ändå sägas att de flesta människor som avtjänar en kriminalvårdspåföljd inte återfaller i nya brott. Samtidigt är statistiken väldigt tydlig. Att redan ha återfallit i ny brottslighet är den enskilt största riskfaktorn för att fortsätta begå brott och fortsätta återfalla i ny brottslighet.

För de personer som har sex eller fler kriminalvårdspåföljder är återfallsstatistiken hög. Över 90 procent återfaller inom tre år i brott med ny kriminalvårdspåföljd. Det innebär något viktigt. När samma personer gång på gång begår nya brott handlar det inte längre om en engångsföreteelse. Det handlar inte om personer som begår misstag. Utan det handlar om personer som systematiskt begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Då måste vi kunna reagera tydligare.

Därför går vi nu fram med förslaget att återfall i brott ska få ett mycket större genomslag vid straffmätning vid ny brottslighet, inte av symboliska skäl utan för att det skyddar människor. Den som sitter frihetsberövad kan inte samtidigt begå nya rån, nya våldsbrott eller nya övergrepp ute i samhället. Det är en konkret brottsförebyggande åtgärd.

Herr talman! En annan del av förslaget är att vi kriminaliserar rymningar och avvikelser från anstalt, häkte och Sis. Det är anmärkningsvärt att detta inte redan var kriminaliserat i Sverige. Jag är ganska säker på att de flesta människor i Sverige tror att det är kriminellt och förbjudet att rymma från ett fängelsestraff. Men så har det alltså inte varit, och det ändrar vi på nu.

Den som avviker från rättvisan utsätter både personal och allmänhet för risker. Det gäller inte minst vid fritagningar. Vi har till exempel sett mycket allvarliga situationer på Sis-hem de senaste åren.

Vi har sett uppmärksammade rymningar från häkten och anstalter under senare år. Som sagts här, herr talman, löser en kriminalisering inte allt. Säkerhetsarbetet inom kriminalvården och inom Sis är helt avgörande. Mycket arbete har också skett, ska sägas, och mycket har förändrats. Frågan har tagits på stort allvar, och antalet rymningar från Sis och fängelser har minskat de senaste åren.

Samtidigt, herr talman, och det är viktigt att komma ihåg, har rymningarna från öppna anstalter dubblerats de senaste fem åren. Detta är ett stadigt växande problem.

För mig handlar detta om trovärdighet och om människors tilltro till rättssystemet. Det handlar också om den grundläggande principen att den som försöker undandra sig ett fängelsestraff inte ska kunna göra det utan nya straffrättsliga konsekvenser.

För den som sitter hemma vid köksbordet framstår det som självklart att den som försöker undandra sig ett fängelsestraff också ska mötas av nya påföljder. Det är precis den självklarhet som nu förs in i lagstiftningen.

Herr talman! Jag vill gå vidare till frågan om vistelseförbud, vistelseföreskrifter, permissioner och villkorlig frigivning. Även här finns ett tydligt exempel på det viktiga perspektivskifte som har skett i svensk kriminalpolitik de senaste åren. Under alltför lång tid har det varit brottsoffret som har fått bära de stora konsekvenserna. Den som har blivit utsatt har fått flytta, ändra sina vanor eller leva med oro för att möta sina förövare i sitt eget område.

Det är en felaktig ordning. Det kan inte vara den som har utsatts för brott som ska behöva anpassa sitt liv, medan gärningsmannen rör sig friare och utan tydliga begränsningar. Därför tydliggörs och stärks nu möjligheten att använda vistelseföreskrifter och geografiska begränsningar, bland annat vid villkorlig frigivning. Det handlar om att vi tydligare ska kunna säga: Du får inte vistas här. Du får inte vara i närheten av målsäganden. Du ska inte kunna dyka upp vid en arbetsplats, barnens skola eller andra miljöer där brottsoffer ska behöva känna oro.

Det är en rimlig ordning. Permission är ingen rättighet, och villkorlig frigivning innebär inte heller att man ska släppa kontrollen över personer med hög återfallsrisk eller kopplingar till kriminella nätverk. Tvärtom måste samhällsskyddet väga tyngre.

Om en person bedöms innebära en risk för fortsatt brottslighet, hot eller påverkan mot brottsoffer ska det också få konkreta konsekvenser för vilka permissioner som kan beviljas och vilka vistelseföreskrifter som gäller vid frigivning. Det kan handla om att en person som har fått permission inte ska kunna röra sig i det område där brottsoffret bor eller vistas av andra skäl. Det kan handla om tydliga geografiska begränsningar efter villkorlig frigivning för att skydda människor som har blivit utsatta för brott.

Herr talman! Detta är en avgörande del av det perspektivskifte som nu genomförs i svensk rättspolitik. Vi stärker samhällsskyddet, skärper synen på återfall, kriminaliserar rymningar och stärker skyddet för brottsoffer – helt enkelt för att det är rättvist.

Med det skulle jag vilja yrka bifall till propositionen och bifall till utskottets förslag till beslut.