Herr talman! Vi behandlar i dag regeringens skrivelse om Sveriges militära stöd till Ukraina. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Sedan den 24 februari 2022 har Ukraina kämpat för sin frihet, sin självständighet och sin rätt att existera som nation. Men man kämpar i grunden också för någonting större än så: för principen om att ett lands gränser inte ska kunna flyttas med våld, för principen om att demokratier alltid ska ha rätt att välja sin egen väg och för den europeiska säkerhetsordningen som byggts upp efter andra världskriget och som också det här landet har mycket att tacka för.

När de ukrainska soldaterna försvarar Charkiv, Cherson eller Mykolaïv försvarar de inte bara sina städer – med vapen i hand försvarar de också den europeiska säkerheten, som vi som sagt är så beroende av.

Herr talman! I skrivelsen redovisas det omfattande militära stöd som Sverige lämnat sedan invasionen. Vi har bidragit med materiel, utbildning, ammunition, luftförsvar, stridsfordon, ekonomiskt stöd, politiskt stöd och försvarsindustriellt stöd. Vårt land har lämnat 21 militära stödpaket omfattande 103 miljarder svenska kronor. Alla partier i riksdagen står bakom detta stöd. Det är en styrka för Sverige, och det är en styrka för Ukraina.

Stöden har utvecklats lite grann över tid, men den grundläggande insikten har varit densamma: Ukraina måste ges förutsättningar att vinna kriget och på så sätt säkra en rättvis och hållbar fred där Ukrainas naturliga plats i Europa också garanteras. Därför är Ukraina också den svenska regeringens viktigaste utrikespolitiska prioritering. Det handlar inte bara om blågul solidaritet utan i grunden även om svenska säkerhetsintressen.

Som Aron Emilsson sa lär vi oss också. Det har noterats att Ukrainas drönare står för 85 procent av de ryska förlusterna vid frontavsnitten, och det är någonting som Sverige och våra allierade i Nato lär sig mycket av. När jag besökte Älvsborgs amfibieregemente Amf 4 hemma i Göteborg för ett par veckor sedan var det just detta budskap som skickades med, det vill säga vad den svenska försvarsmakten lär sig direkt från den ukrainska fronten.

Herr talman! Jag är stolt över mitt finlandssvenska ursprung. Som liten grabb fick jag på somrarna höra min morfar, som var född 1926, berätta om hur det var förr i tiden – om barndomens hyss och om fullskaligt krig.

Han berättade hur han från skolan i Grankulla såg hur det brann i Helsingfors den 30 november 1939, dagen då Ryssland invaderade Finland. Han berättade om byns skomakare och dennes dotter, som inte hann ut från stugan uppe på höjden när de ryska planen släppte lös elden. Han berättade om hur han som liten pojke fick speja från vakttorn i civilförsvaret efter de ryska bombplanen, som han beskrev som getingar som kunde höras på många kilometers håll.

Det har sagts att fåglarna tystnade i Ukraina när de ryska bombplanen, robotarna och attackhelikoptrarna plöjde genom landet våren 2022. Så kan ett vittnesmål från kriget lyda, men vid sidan av alla andra vittnesmål vet vi också vad Ryssland under de senaste hundra åren har varit kapabelt till i form av ondska, imperialism och revanschism mot sina grannländer. Finland och Ukraina påminner oss om det.

Herr talman! Ibland, inte minst i förra veckan då Zelenskyj besökte Sverige, hörs formuleringar där vi får tack. Även Aron Emilsson beskrev detta från när han var i Kiev. Alla vi som har varit i Ukraina har träffat ukrainare som verkligen vill tacka oss. Det känns alltid så märkligt att få höra det. Ja, vi har skickat vapen, vi har skickat pengar och vi har fattat beslut. Men det är ju faktiskt inte uteslutande svenska soldater som sitter i skyttegravarna, även om det finns ett par. Det är inte svenska familjer som varje natt vaknar av flyglarm. Det är inte svenska städer som bombas sönder.

Det är Ukraina som bär den tyngsta bördan. Därför är det inte Ukraina som ska tacka oss; det är vi som behöver tacka Ukraina för att de försvarar också vår frihet. Tack, alla ukrainare – också ni som har kommit till Sverige – för att ni med oerhört mod har stått emot en brutal angripare trots att många trodde att det skulle vara över på några dagar! Konvojen som stannade norr om Kiev, striderna om Hostomels flygplats – jag tror att många minns var de var de där dagarna i februari 2022, när vi inte visste om det skulle gå. Ukraina har dock hållit huvudstaden fri, och man har hållit sitt land fritt så gott man har kunnat.

Herr talman! Det är också värt att påminna sig om hur det såg ut här hemma i Sverige under de där dagarna 2022. När Sverige för första gången sedan vinterkriget beslutade att skicka vapen till ett land i krig var det ett parti som stod ensamt vid sidan av: Vänsterpartiet sa nej till att skicka pansarskott till Ukraina. SVT rapporterade då att regeringen hade ett brett stöd för vapenleveranserna men att Vänstern sa nej.

Efter massiv kritik, ledd av Jonas Sjöstedt, tvingades partiet till ett extra partistyrelsemöte och ändrade sin linje. Det är naturligtvis bättre att ändra sig än att hålla fast vid ett dåligt beslut, herr talman. Men jag tycker också att det är viktigt, inte minst i valtider, att påminna sig om vilka slutsatser som olika partier här i Sverige drog när faran var nära. I dag står vi enade bakom Ukraina, och jag tror att det finns få så stora Ukrainavänner som Vänsterpartiets utrikesministerkandidat Håkan Svenneling. Det vill jag gärna ge honom. Men man ska också komma ihåg hur det har sett ut och vilka ryggmärgsreflexer som visade sig hos vissa partier.

Sverige har visat ledarskap. Sverige har skickat avancerade vapensystem, ammunition och ekonomiskt stöd. Vi har steg för steg höjt ambitionsnivån så fort situationen har krävt det. Regeringen har också fortsatt på den vägen, med tydlighet och beslutsamhet. Det senaste beslutet, att gå vidare med Gripensystemet, är ytterligare ett exempel på att Sverige inte bara uttalar sitt stöd för Ukraina utan också levererar i ord och handling. Vi kommer att skänka 16 Jas C/D, och Ukraina kommer att köpa 20 Jas Gripen E. Det ger direkt effekt i kriget för Ukrainas del.

Trots de historiska krumbukterna är vi som sagt eniga. Det är viktigt för Ukraina att Sverige står enigt – och det är viktigt för Sverige att Sverige står enigt – kring stödet till Ukraina. Det är också viktigt att vi håller i både det europeiska stödet och det transatlantiska stödet.

Herr talman! Avslutningsvis: Det ryska kriget fortsätter, och människor dödas alltjämt. Volodymyr Zelenskyj gick i går ut och varnade för att de ryska bombattackerna mot Ukraina enligt underrättelserapporter kommer att intensifieras kommande dagar. Tiotusentals barn deporteras alltjämt till Ryssland.

Samtidigt är det uppenbart att utgången av kriget kommer att få konsekvenser långt utanför Ukrainas gränser – också för oss. Om Ryssland lyckas sänder det nämligen signalen att aggression lönar sig. Om Ryssland lyckas kommer Ukraina att stå bortom hjälp och räddning under överskådlig tid. Det kommer inte heller att stanna i Ukraina även om det är i Ukraina som vi kan stoppa Putin.

Om Ukraina lyckas försvara sin frihet skickas däremot ett annat budskap, nämligen att demokratiska nationer faktiskt kan stå emot, att internationell rätt faktiskt betyder någonting och att tyranni inte vinner. Därför står vi med Ukraina – inte i dagar, veckor eller månader utan tills Ukraina vinner. Det är rätt, inte bara för Ukraina utan i grunden också för svensk säkerhet. Ukrainas sak är vår.