Herr talman! Att stärka brottsoffers rättigheter är en nyckelfråga för Miljöpartiet. Alla som utsätts för brott ska få det skydd, det stöd och den upprättelse som de har rätt till.

För att brottsoffer ska kunna hävda sina rättigheter krävs att regelverket är tydligt, tillgängligt och rättssäkert. I dag är reglerna ofta utspridda och svåröverskådliga, inte bara för den enskilde utan också för yrkesverksamma som möter brottsutsatta. Miljöpartiet vill därför se ett tydligare och mer sammanhållet brottsofferperspektiv i lagstiftningen.

Miljöpartiet har också länge drivit att staten ska ta ett större ansvar för att stärka brottsoffers ställning. Därför välkomnar vi de allra flesta förslagen från regeringen i den proposition som vi debatterar här i dag.

Staten bör i högre grad ansvara för att driva in skadestånd och brottsskadeersättning så att den som utsatts för brott kan fokusera på sin rehabilitering i stället för att själv behöva bära bördan av en komplicerad process.

Brottsofferjourer och andra stödverksamheter måste ha stabila förutsättningar, och de yrkesgrupper som möter brottsutsatta behöver bättre kunskap om olika brottsoffers särskilda behov, inte minst om situationen för barn, kvinnor, hbtqi-personer och personer med funktionsnedsättning. Här finns det fortfarande saker att göra, även om vi nu på onsdag kommer att rösta för det här förslaget.

Regeringens proposition innehåller flera välkomna förslag. Vi välkomnar särskilt förslaget om ett snabbare och enklare förfarande för att få brottsskadeersättning. Den som har utsatts för brott ska inte behöva möta onödiga hinder för att få den ersättning som hen har rätt till. När ett brottsoffer efter en lagakraftvunnen dom fortfarande tvingas ta sig genom ytterligare led för att få ut sin ersättning försvagas både upprättelsen och tilltron till rättssystemet. Detta är en viktig reform för att göra vägen till ersättning snabbare, enklare och mer rättssäker.

Herr talman! Miljöpartiet delar däremot inte regeringens bedömning att vårdnadshavares skadeståndsansvar ska skärpas genom en höjd beloppsgräns. Det är detta som vår reservation nummer 1 handlar om. Regeringen har valt att gå vidare med en skärpning trots att utredningen inte förordar någon allmän höjning av principalansvaret och trots att flera tunga remissinstanser har motsatt sig detta, däribland Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Sveriges advokatsamfund och Nationellt centrum för kvinnofrid.

Det avgörande problemet är att det saknas empiriskt stöd för att ett skärpt ekonomiskt ansvar hos föräldrarna för de skador som deras barn orsakar skulle ha den brottsförebyggande effekt som regeringen hävdar.

Det särskilda skadeståndsansvar för vårdnadshavare i form av ett principalansvar, som infördes 2010, utvärderades av Brottsförebyggande rådet i en rapport 2017. Där fann man inget stöd för att principalansvaret hade lett till en minskad ungdomsbrottslighet. Brå fann dessutom inget stöd för att reformen haft någon positiv inverkan på brottsoffers möjlighet att faktiskt få skadestånd utbetalt. Regeringens utredning bedömer att dessa slutsatser fortfarande är gällande och att principalansvaret inte heller påverkat föräldrars ansvar och tillsyn. Utredningens bedömning bekräftas av de flesta remissinstanser.

Brottsoffermyndigheten, Advokatsamfundet och Åklagarmyndigheten har alla lyft fram att det saknas stöd för brottspreventiv verkan och att åtgärden snarare kan få motsatt effekt eftersom den riskerar att drabba ekonomiskt svaga föräldrar särskilt hårt. Den slutsatsen delas även av Nationellt centrum för kvinnofrid, som särskilt framhåller att ensamstående mammor riskerar att drabbas hårdare av ett sådant här skärpt ansvar.

Miljöpartiet delar självfallet uppfattningen att föräldrar har ett stort ansvar för sina barn. Men ett starkare föräldraansvar uppnås inte genom en repressiv politik som riskerar att pressa redan ekonomiskt utsatta familjer hårdare. Utredningen framhåller tvärtom att det generellt sett finns ett starkt engagemang hos föräldrar att vägleda sina barn rätt, oavsett deras förmåga att bära upp ett ekonomiskt ansvar om barnen begår brott. Även socialtjänstens erfarenheter, sådana de har redovisats för utredningen, pekar i samma riktning.

Som även Nationellt centrum för kvinnofrid lyfter fram finns det starka skäl att anta att de flesta föräldrar vidtar de åtgärder de förmår för att förebygga brottsligt beteende hos sina barn och att dessa insatser främst drivs av omsorg och ansvarskänsla snarare än av oro för ekonomiska konsekvenser. För att uppnå verklig brottsförebyggande effekt krävs därför andra åtgärder.

Nationellt centrum för kvinnofrid pekar särskilt på behovet av riktade stödprogram för familjer, tidiga och förebyggande insatser i skolan samt en socialtjänst med tillräckliga resurser och mandat att agera i ett tidigt skede. Miljöpartiet delar denna bedömning. Ska samhället bryta nyrekryteringen till kriminalitet krävs fungerande välfärd, tidiga och riktade insatser och stöd till familjer – inte skärpta ekonomiska sanktioner utan visad effekt.

Att lägga ett större ekonomiskt ansvar på redan pressade familjer utan tydligt stöd för att de förebygger brott eller förbättrar brottsoffrens möjlighet att få ersättning är fel väg att gå. I rättspolitiken är brottsofferperspektivet helt centralt. Det kan vara så samtidigt som den förda politiken är rättssäker, kunskapsbaserad och träffsäker.

Herr talman! Slutligen vill jag säga några ord om brottsofferlagen, som har debatterats här i dag. Miljöpartiet står bakom reservation 2, som handlar om att införa en brottsofferlag. Vi menar, trots de åtgärder som har vidtagits av regeringen, att en sådan lag skulle kunna underlätta ytterligare för brottsoffer att orientera sig och tillvarata sina rättigheter liksom att tydliggöra vilka instanser som är ansvariga för vad. Vi hoppas därför att regeringen tillsätter en utredning om detta.

Vi har två reservationer, 1 och 2. Det har redan yrkats bifall till dem, men för tydlighets skull yrkar jag också bifall till dem.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)