Herr talman! Vi debatterar i dag civilutskottets betänkande Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Det är ett välkommet betänkande. De förslag som läggs fram handlar om snabbare brottsskadeersättning, skärpt ansvar för vårdnadshavare och bättre möjligheter att driva in skadestånd. Det är alla viktiga steg i rätt riktning. Det är steg som stärker brottsoffrens ställning och minskar skadeverkningarna av brott. Därför kommer jag att yrka bifall till utskottets förslag. Men de här stegen är inte tillräckliga. Även om de är viktiga är de delar i ett system som i grunden är fragmenterat och svåröverskådligt för den som drabbas hårdast, det vill säga brottsoffret.
Debatten om brott och straff domineras med rätta av det grova våldet – skjutningarna och sprängningarna. Det är brott som skakar vårt samhälle i grunden. Att förlora ett barn, ett syskon, en förälder eller en nära vän genom ett mord måste vara en av de värsta upplevelserna, om inte den värsta, i livet. För dem som drabbas känns det extra välkommet att inte behöva ha kontakt med de skyldiga för att till exempel få ut skadestånd.
I skuggan av rubrikerna finns en annan mer dämpad men ofta lika smärtsam verklighet. Det är verkligheten för de otaliga offer för de brott som sällan når löpsedlarna men som drabbar många.
De mest skyddslösa offren är barnen. Brottsstatistiken är mörk läsning. Tusentals barn utsätts varje år för misshandel, hot och ofredanden. Flickor är kraftigt överpresenterade när det gäller sexualbrott, en brottslighet som i allt större utsträckning sker i den digitala miljön. Hemmet, som ska vara den tryggaste av platser, är för många en brottsplats. Skolan, som ska vara en plats för lärande och utveckling, är för många en plats för våld och kränkningar.
Mycket har gjorts i form av ökade resurser till rättsväsendet och skärpta lagar, men det räcker inte ända fram. Det jag vill säga när vi pratar om brottsoffer är att vi måste bli bättre på att skydda alla, och synnerhet barnen, från att alls bli offer. Vi behöver se det brottsförebyggande arbetet – som ofta ifrågasätts i den här kammaren – som ett brottsofferförebyggande arbete. Det förebyggande arbetet är helt avgörande. Det bästa sättet att hjälpa brottsoffer är att se till att brott förhindras och att brott aldrig sker. Här kan vi som land göra mer.
Herr talman! Jag vill också passa på att lyfta fram alla de brottsoffer som drabbas av den utbredda mängdbrottsligheten. Vi pratar om stölder, bedrägerier och skadegörelse. Det är brott som många, bland annat Riksrevisionen, konstaterat att polisen inte hanterar effektivt och där uppklaringsprocenten i värsta fall är så låg som några procent.
Brottsförebyggande rådet visar att andelen uppklarade mängdbrott inte har förbättrats trots en historisk satsning på fler polisanställda. För den enskilde företagaren som upprepade gånger blivit bestulen i sin butik, för den äldre som blivit lurad på sina besparingar och för familjen som har haft inbrott i sitt hem är det inte bara mängdbrott. De är i allra högsta grad viktiga brottsoffer. Brotten innebär en djup kränkning, en förlust av trygghet och ofta en känsla av att man blivit övergiven av samhället. Mängdbrotten är polisens akilleshäl och något som i förlängningen riskerar samhällskontraktet.
Jag tycker att det är viktigt att ta tillfället i akt att lyfta fram alla sorters brott och se alla brottsoffer. Därför yrkar jag inte bara bifall till förslagen i betänkandet, som är bra och välkommet, utan även till reservation 2. Förslagen i propositionen är bra, men de lagar och regler som rör brottsoffers rättigheter är utspridda, svåröverskådliga och fragmenterade. För den enskilde som kanske just utsatts för ett trauma är det en omöjlig uppgift att navigera i det här systemet.
Brottsofferjourer och en rad andra remissinstanser har länge pekat på att samhällets stöd inte är likvärdigt i landet och att samordningen brister. Vi misslyckas både med det brottsförebyggande arbetet och med arbetet med de utsatta – brottsoffren. Det är därför Centerpartiet vill utreda möjligheten att samla brottsoffers rättigheter i en enda brottsofferlag som juridiskt men också pedagogiskt sätter offrens behov i centrum, tydliggör rättigheter och skyldigheter för alla inblandade parter och gör det enklare för både brottsoffer och dem som arbetar med och för brottsoffer att förstå vad som gäller.
En viktig aspekt är också att säkerställa att alla brottsoffer, oavsett var i landet de bor eller vilka brott de utsatts för, får det stöd och skydd och den upprättelse de har rätt till. Det är en fråga om rättvisa och anständighet. Med det anförda yrkar jag återigen bifall till förslagen i civilutskottets betänkande och även till reservation 2.
(Applåder)