Herr talman! Ersättningsregler med brottsoffer i fokus: Vad är det vi pratar om egentligen? Jag har tre olika exempel på hur det kan se ut:

Exempel 1: En kvinna utsattes för misshandel av sin före detta partner. Domstolen dömde gärningsmannen att betala cirka 50 000 kronor i skadestånd för kränkning och för sveda och värk. Kvinnan vände sig till Kronofogden, men utredningen visade att gärningspersonen var arbetslös, hade stora skulder och inga utmätbara tillgångar. Hon fick alltså ingen ersättning från gärningspersonen utan fick ansöka om brottsskadeersättning från Brottsoffermyndigheten.

Det är den här delen som vi vill ta hand om. Det ska gå fortare för den som är utsatt att få ut den ersättning som behövs. Den ska inte behöva gå via Kronofogden utan ska kunna få ersättning från Brottsoffermyndigheten med en gång. Det här är ett ganska tydligt exempel på vad regeringen vill.

Exempel 2: En ung man rånades och fick skador. Han fick skadestånd utdömt på runt 30 000 kronor. Processen att driva in pengarna via Kronofogden tog över ett år med upprepade kontakter, blanketter och utredningar. På grund av psykisk ohälsa efter brottet orkade han inte fortsätta processen. Han fick till slut heller ingen ersättning, eftersom han inte fullföljde ansökan om brottsskadeersättning inom tidsfristen.

Det här handlar om två olika delar, men här måste processen vara mycket enklare och tydligare för att brottsoffret faktiskt ska få den skadeersättning som det faktiskt är berättigat till.

Exempel 3: Ett barn utsattes för grov skadegörelse och hot av en 15-årig person. Domstolen dömde den unge gärningspersonen, och vårdnadshavarna via principalansvar, att betala skadestånd. Föräldrarna saknade förmåga eller vägrade att betala. Det betyder att brottsoffret inte fick någon ersättning från gärningspersonen och fick vänta länge på eventuell brottsskadeersättning.

Detta är en av anledningarna till att vi måste utöka principalansvaret. Föräldrarna måste vara närvarande och kunna ta det ansvaret.

Statistiken visar att sedan 2020 har nästan hälften av brottsoffren inte fått en krona av det utdömda skadeståndet från Kronofogden. Sju av tio har inte fått hela beloppet. Det totala obetalda beloppet ligger på miljarder kronor. Detta är precis vad betänkandet handlar om. Brottsoffren måste kunna få ut ersättning och inte stanna i processen med Kronofogden.

Jag menar att alla partier i Sveriges riksdag i princip tycker likadant – förutom när det gäller familjernas och föräldrarnas ansvar. Det kanske inte är så konstigt. Vi kristdemokrater tycker att familjen är den enskildes kärna, som både ska fostra och vara med och ta ansvar. Tyvärr tycker inte alla likadant, och därför finns det också olika åsikter om det i denna del. Vi tycker att det är bra att man utökar principalansvaret för att föräldrarna ska kunna ta ansvar och för att visa i handlingar och ord att man faktiskt måste göra detta.

De centrala ändringarna innebär enklare och snabbare brottsskadeersättning för brottsoffret. Detta har vi alla pratat om. Vi tycker att detta är viktigt, och vi tycker att processen måste gå mycket fortare, inte minst för den som faktiskt utsattes från början. Inte nog med att den blivit utsatt för brott – efteråt tar samhället inte heller hand om den på bästa sätt, utan den kanske får vänta ganska lång tid innan själva processen avslutas. Det tycker inte vi är bra. Med de orden yrkar jag bifall till utskottets förslag.