Herr talman! Då greppar jag ordet brottsofferfond direkt från Ludvig Ceimertz sista anförande. Det finns ju en brottsofferfond där de medel går in som dömda gärningspersoner måste betala till fonden. Men då går medlen till brottsoffer som kollektiv. De kan till exempel gå till ideella organisationer eller till att finansiera forskning. Många väldigt viktiga projekt har kommit fram den vägen. Mer sådant! Då får vi mer kunskap och mer styrka också inom ideell sektor.

Åter till den proposition vi diskuterar nu. Vänsterpartiet står bakom den i stort, dock inte i den del där man vill skärpa vårdnadshavarens skadeståndsansvar för skador som barnen orsakar genom brott. Om detta handlar reservation 1, som jag yrkar bifall till och som vi har lagt fram tillsammans med Miljöpartiet.

Det så kallade principalansvaret handlar om att en vårdnadshavare har ansvar för sina barn. Det handlar om olika former av ansvar. Man har till att börja med det generella ansvaret enligt culpareglerna i skadeståndslagen. Om du till exempel har varit vårdslös ska du naturligtvis ha ansvar, och det ska du också ha om du har varit vårdslös i relation till barnet och det har lett till brottslig utgång. Men principalansvaret handlar egentligen om att man ska vara ansvarig oavsett om man varit vårdslös, eller till och med orsakat något uppsåtligen, i relation till barnet. Detta vill inte vi vara med om att stärka.

Jag skulle också vilja markera att många tunga remissinstanser tycker att vi måste överväga att avskaffa principalansvaret, till exempel Lunds universitet, Åklagarmyndigheten och Uppsala universitet. Man menar att det saknas stöd för att detta skulle få brottspreventiv verkan och att risken snarare är den motsatta då det drabbar ekonomiskt svaga föräldrar.

Det regeringen föreslår är en höjning av maxbeloppet vid varje skadetillfälle. Det skulle få uppgå till nästan 20 000 kronor, och det är en höjning som är rätt avsevärd – nästan 8 000 kronor mer än den tidigare normen.

Vi vill i varje fall inte ha höjningen. Vi vill inte heller att man inkluderar ren förmögenhetsskada såsom utpressning, bedrägeri eller annan ekonomisk brottslighet i detta. Det skulle riskera att bli alldeles för betungande, menar vi.

Jag vill också lite grann komma tillbaka till brottsskadelagen, som vi kom att beröra i det föregående replikskiftet. Det är ju inte enbart brottsskadeersättning, skadestånd och hur kedjan ser ut för att man ska få ut sin ersättning som är aktuellt här, utan det är många övriga rättigheter som regleras, som rätt till stöd och behandling. Det är en mångfald av olika system som kopplas in, och myndigheter förväntas också samverka med varandra så att det blir effektivt.

Som jag nämnde i replikskiftet tror jag att vore intressant om vi kunde börja om och se om det finns saker som vi borde reglera mer. Därför är vi för en utredning, även om man kan sätta frågetecken för hur lagen kommer att se ut. Kommer det att gå att orientera sig i den på ett bra sätt? Kanske är alternativet med en hemsida på Brottsoffermyndigheten och en brottsofferguide väl så bra som att slå fast detta i en lagtext. Men en utredning vore väldigt viktig, så att vi kan komma vidare. Brottsofferorganisationerna längtar efter detta och har väldigt stor tilltro till att det skulle fungera.

Jag skulle vilja lyfta några saker till i det svenska rättssystemet som är väldigt smarta och i en del fall unika.

Om det blir åtal i ett brott där det kan vara aktuellt med skadestånd ska åklagaren kontakta brottsoffret och fråga om man vill driva skadeståndsanspråk. I så fall blir det en och samma process. Jag tror att alla kan förstå att det är en viktig poäng: Man behöver inte driva en alldeles egen process och riskera rättegångskostnader, utan detta är ett paket.

Om det är mer avancerat eller om det handlar om enorma belopp kan man behöva bryta ut det till en egen process, men i regel går det att samordna på det här sättet. Om det finns ett målsägandebiträde eller om ett barn får en särskild företrädare är det dem som hjälper till extra med detta och avlastar åklagaren.

Jag skulle önska att rättsväsendet tog dessa delar av processen på större allvar än vad man gör i dag. Det ligger allra sist i rättegångsmanualen. Det avslutar rättegången i domstolen, och det kommer också sist i domen. Det kan vara tidsbrist i båda fallen. Jag skulle önska en bättre utveckling och att domstolarna ägnade mer tid åt att argumentera omkring det här.

När man pratar om en brottsofferlag vill jag också markera att det är minst lika viktigt att de professioner som kommer i kontakt med brottsoffer har regler som markerar deras ansvar i relation till brottsoffret. Det kan handla om information eller om uppföljning.

Ofta har den som har blivit utsatt för ett brott upplevt ett trauma. Då är det oerhört viktigt, vilket några också har nämnt, att man inte bara säger saker muntligt utan att brottsoffret får skriftlig information. Informationen behöver upprepas vid nästa möte så att den verkligen fastnar och så att brottsoffret förstår vilka rättigheter det har.

Det är också ovärderligt att få tips och information om vilka ideella organisationer som finns. Dessa kan betyda ännu mer än de professionella organisationerna och myndigheterna.

Även om den lagstiftning som nu ligger på bordet innebär att Brottsoffermyndigheten betalar ersättningen direkt till brottsoffret skulle varje brottsoffer vilja att det verkligen är gärningspersonen som får betala. Om Brottsoffermyndigheten har betalat kommer den i fortsättningen, precis som i dag, att ha rätt till återkrav, så kallad regressrätt, gentemot gärningspersonen.

Myndigheten kan stå ut med att avbetalningsperioden är lång och sträcker sig flera år framåt, men det ska inte brottsoffret behöva tåla. Det är också viktigt att pengarna ytterst och helst kommer från gärningspersonen och att brottsoffret får sina medel så snart som möjligt.

Om Brottsoffermyndigheten har betalat ut ersättning i en okänd gärningspersons ställe och man senare får fast gärningspersonen får den personen kliva in. Då har man också rätt att driva regress.

Jag kan tycka att det också finns en liten oro med det här systemet. Det kan finnas incitament för försäkringsbolagen att inte längre erbjuda överfallsskydd. Denna oro har tidigare bromsat upp liknande reformer som den som vi diskuterar i dag. I så fall skulle det naturligtvis innebära väldiga kostnadsökningar för staten och en socialisering av det ansvar som försäkringsbolagen tar i dag. Det hoppas jag inte blir fallet.

Jag tror att jag har sagt tillräckligt om att jag inte tycker att föräldrarnas ansvar för barnens handlingar ska utvidgas. Föräldrarna ska ha ansvar för sina barn och uppfostra dem på ett bra och rimligt sätt men inte med nya betungande ersättningsregler. Jag tycker tyvärr att regeringen ofta har en tendens att skjuta ansvaret nedåt i kedjan – ända ned till privatpersoner.