Fru talman! Tack till ledamoten Nordborg, som är den enskilda ledamot som jag har haft flest replikskiften med! Det har jag uppskattat väldigt mycket, för det har varit trevligt att diskutera. Även om vi många gånger har varit oense om lösningarna har jag uppskattat alla dessa samtal, så stort tack för det!

Låt mig nu kommentera ersättningen till brottsoffer. Regeringen menar att ett brottsoffer över huvud taget inte ska behöva ta ställning till den frågeställningen. Den som har blivit utsatt för ett brott och kanske blivit hotad eller utsatt för brott i en gängkriminell miljö, där det finns en stor gruppering runt det hela, ska inte vara den som tvingas driva personen i fråga till Kronofogden. Den människan ska inte behöva ta ställning till om han eller hon ska driva en person till Kronofogden med de konsekvenser som det i sin tur kan innebära.

Detta ska inte vara brottsoffrets ansvar, utan det ska vara staten som tar ansvaret direkt. Det ska också vara staten som tar ett helhetsgrepp om detta, och brottsoffret själv ska inte behöva göra det. Det tycker vi är rimligt.

När det gäller brottsoffers stöd och behov av upprättelse är det ett vidare perspektivskifte som regeringen lägger brett över alla reformer. Det är det vi går in med när vi gör förändringar. I straffrätten, i ersättningsrätten och i utmätningsreglerna har regeringen ett tydligt brottsofferfokus. Jag menar att det är en effektivare väg. När det gäller att samla lagstiftningen är det effektivare att samla detta hos Brottsoffermyndigheten.

Vi moderater är inte helt och hållet motståndare till en samlad brottsofferlag, men det är komplicerat att bryta ut generella lagstiftningar som inte bara hanterar brottsoffer och lägga dem i en och samma lagstiftning. Det är därför vi menar att det är något som faktiskt skulle kunna försvåra och motverka sitt syfte att ge ett starkare stöd till brottsoffer, som ju är det viktiga.