Fru talman! Brottsoffer ska ges upprättelse, inte tvingas jaga sina egna skadestånd. Det känns ganska bra att uttrycka den meningen igen i denna talarstol. Jag har uttryckt den meningen i många sammanhang och i många situationer, även här. Så här i min sista kammardebatt under min tid i riksdagen känns det bra att inleda med att brottsoffer ska ges upprättelse, inte tvingas driva in sina egna skadestånd.

Ändå, fru talman, är det precis så systemet länge har fungerat i Sverige. Den som har blivit misshandlad, rånad eller utsatt för grova kränkningar har trots fällande dom alltför ofta själv behövt jaga sin egen förövare för att få ut den ersättning domstolen fastslagit. Det är inte rimligt, fru talman, och det är därför denna proposition är så viktig.

Fru talman! Med en moderatledd regering har det genomförts ett grundläggande perspektivskifte i svensk rättspolitik, från fokus på gärningsmannen till fokus på brottsoffret och samhällets behov av skydd. Farliga människor ska sitta inne, så att skötsamma människor vågar vara ute. Då måste också rättsstaten fungera för dem som utsatts för brott.

Under alltför lång tid har brottsoffer i Sverige fått bära en orimligt stor del av konsekvenserna av brott. Den som blivit rånad, misshandlad, hotad eller utsatt för sexualbrott har inte bara behövt hantera trauma, rädsla och otrygghet utan har dessutom själv tvingats navigera i ett krångligt system där staten lite för ofta tagit ett steg tillbaka och sagt: Försök själv först!

Fru talman! Det mest talande exemplet är ändå det system som vi har haft för skadestånd vid brott och som vi nu debatterar en förändring av. De som har fått rätt i domstol och fått fastslaget att de blivit utsatta för brott har ändå ofta tvingats kontakta sina egna förövare för att få ut skadestånd. I många fall har brottsoffer själva behövt gå till kronofogden och själva behövt driva processer vidare mot de personer som slagit, hotat, rånat eller kränkt dem.

Detta är, fru talman, ärligt talat ett fullständigt orimligt system, och det är just därför denna proposition är så viktig. Den signalerar ett verkligt perspektivskifte. När domen vinner laga kraft ska brottsoffret inte längre behöva jaga sin förövare. Staten ska ta över ansvaret. Brottsoffermyndigheten ska kunna betala ut ersättning direkt och därefter kräva tillbaka pengarna från gärningsmannen. Det blir inte bara en teknisk förändring – det är en principiell förändring. Det är staten som ska ta konflikten med gärningsmannen, inte brottsoffret.

Vi flyttar fokus – från gärningsmannen till brottsoffret, från förövarperspektiv till samhällsskydd och upprättelse. Vi säger att de som har blivit utsatta för brott ska mötas av ett samhälle som står på deras sida. Det handlar om rättvisa, men det handlar också om förtroende för rättsstaten.

Om människor upplever att staten inte förmår att skydda dem, inte hjälper dem och inte ens ser dem efter att brottet är begånget, då urholkas tilliten till hela systemet. Det allra minsta man kan begära är ändå att få den ersättning som man har rätt till.

Fru talman! Propositionen innehåller också flera andra viktiga förändringar. Vi föreslår att möjligheterna att utmäta ersättningar till förmån för brottsoffer ska utvidgas. Det innebär exempelvis att skadestånd, brottsskadeersättning och försäkringsersättningar i större utsträckning ska kunna utmätas för att betala skulder till brottsoffer. Det är en rimlig förändring.

Det har faktiskt funnits fall där människor som har blivit utsatta för allvarliga brott har fått rätt i domstol och ändå inte fått en krona i ersättning. Samtidigt har gärningsmannen själv från annat håll kunnat ta emot stora ersättningar som inte har gått att utmäta.

Fru talman! Just det är svårt att beskriva som något annat än ett hån mot brottsoffer. Den som är skyldig ett brottsoffer pengar ska inte samtidigt kunna skydda sina egna tillgångar bakom olika ersättningssystem. Brottsoffrets rätt till upprättelse måste väga tungt även här.

Fru talman! I denna proposition förändras även reglerna när det gäller ersättning vid frihetsberövande. Det ska bli enklare att sätta ned eller helt neka ersättning till personer som själva har försvårat utredningen, undanröjt bevis, försökt påverka rättsprocessen eller undandragit sig lagföring. Det är en rimlig förändring.

Fru talman! Det kan inte vara så att personer med tydlig koppling till kriminell aktivitet motarbetar rättsprocessen och sedan utan vidare förväntar sig statlig ersättning som om de själva helt saknar ansvar för situationen. Rättsstaten bygger inte bara på rättigheter. Den bygger också på ansvar. Den som själv bidrar till att försvåra en rättsprocess ska inte kunna räkna med att staten okritiskt betalar ut ersättning i efterhand.

Fru talman! Jag vill också uppehålla mig vid frågan om principalansvaret, alltså vårdnadshavares ansvar för skador som deras barn orsakar genom brott.

Fru talman! Nu kanske jag säger något radikalt i denna talarstol, men föräldrar har ansvar för sina barn. Här väljer Vänsterpartiet och Miljöpartiet att reservera sig mot regeringens förslag. Det är på ett sätt talande. Här blir skillnaden i synsätt väldigt tydlig.

Vi menar att föräldraansvar spelar roll, och att föräldraansvar är direkt avgörande. När barn begår brott uppstår verkliga konsekvenser för verkliga människor. Butiker vandaliseras, människor blir rånade på telefoner, människor misshandlas och fönster krossas. Då måste någon bära kostnaden. Frågan är inte om någon ska göra det, utan vem.

Vi menar att det inte är rimligt att brottsoffret ensamt ska stå kvar med konsekvenserna medan vuxenvärlden kan frånsäga sig ansvar. Det är därför som vi skärper principalansvaret och höjer beloppet till en tredjedel av prisbasbeloppet. Det är en tydlig markering av att föräldraansvar spelar roll, och att det måste vara utgångspunkten.

Låt mig också vara tydlig. Det betyder inte att domstolar ska bortse från ekonomisk utsatthet eller särskilda omständigheter. Jämkningsreglerna finns kvar. Domstolar kan fortfarande undvika orimliga resultat. Men samhället måste säga att föräldraansvar har betydelse. Föräldrar ansvarar för sina barn.

Fru talman! När oppositionens huvudsakliga invändning i ett betänkande som handlar om brottsoffer i stället handlar om omsorg om gärningspersonens situation blir det också tydligt varför ett perspektivskifte i rättspolitiken med större fokus på brottsoffret och samhällsskyddet har varit så viktigt. Vi ska inte börja i gärningsmannens situation. Vi ska börja i brottsoffrets verklighet.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag också, eftersom det har varit på tal, beröra frågan om en särskild brottsofferlag. Den frågan har lyfts fram här i dag.

Det är en fråga som Moderaterna rent politiskt var först ut med att lyfta fram. Ambitionen med en samlad brottsofferlag är i grunden god. Brottsoffer ska lättare kunna förstå sina rättigheter och få överblick över det stöd som samhället erbjuder.

Men när Justitiedepartementet började titta på frågan och hur man skulle utforma det visade det sig vara väldigt juridiskt komplicerat. Brottsoffers rättigheter finns på många ställen i generella lagar som gäller fler än bara brottsoffer. Att då bryta ut enstaka bestämmelser riskerar att göra regelverket mer splittrat, mer svåröverskådligt och i praktiken mindre träffsäkert.

Vi menar att fokus måste ligga på det som gör störst skillnad här och nu. Därför valde vi en annan väg genom att ge tydliga regeringsuppdrag att stärka Brottsofferguiden, stärka information till brottsoffer och stärka det nationella samordningsansvaret. Framför allt stärker vi brottsoffers rättigheter i praktiken, som exempelvis i denna proposition, eller för den delen i den proposition som vi diskuterade för bara för ett par timmar sedan, där vi har satt brottsoffrets perspektiv först.

Brottsoffer behöver framför allt ett system som fungerar när de utsätts för brott, inte fler år av lagtekniska omstruktureringar. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till propositionen.

Eftersom detta är min sista debatt i riksdagen innan jag i samband med valet lämnar riksdagen och också politiken vill jag rikta ett jättestort tack till hela talmanspresidiet och till alla kollegor i riksdagen på både regeringssidan och oppositionssidan.

Det har varit väldigt trevligt och väldigt lärorikt. Jag har alltid uppskattat debatter och diskussioner. Det känns tryggt att veta att när jag nu lämnar riksdagen finns det gott om kloka människor kvar här från vänster till höger som fortsätter att ta ansvar för Sverige. Tack så mycket, fru talman!

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD) och Martin Melin (L).