Fru talman! Betänkandet behandlar regeringens skrivelse om verksamheten i Nato och redogörelsen för riksdagens delegation till Natos parlamentariska församling, båda för 2025. Socialdemokraterna har inga yrkanden eller reservationer, men jag ska säga några ord om Sverige i Nato, som ju fortfarande är ganska nytt, och om framtiden.

Ansökan om Natomedlemskap lämnades in av den socialdemokratiska regeringen våren 2022 efter Rysslands anfall på Ukraina tidigare samma år. Efter en del turer, bland annat med Turkiet och Ungern, kunde Sverige till slut bli Natomedlem den 7 mars 2024.

Det var ett stort steg, Sverige hade då varit alliansfritt och neutralt i över 200 år. 200 år av alliansfrihet och 200 år av fred – Sverige är förmodligen det enda land i världen som har haft obruten fred så länge. Alliansfriheten och neutraliteten, grundlagd av Karl XIV Johan i början av 1800-talet, tog oss igenom alla krig på kontinenten på 1800-talet och höll oss under 1900-talet utanför både första och andra världskriget. Denna långa period av fred lade grunden för den snabba ekonomiska utvecklingen i Sverige, då Sverige förvandlades från ett av Europas fattigaste länder till en framgångsrik industri- och välfärdsnation.

Om inte Ryssland invaderat Ukraina för fyra år sedan hade den svenska alliansfriheten förmodligen bestått, för den hade tjänat oss väl under alla år. Men Rysslands anfall tillsammans med Finlands beslut att ansöka om Natomedlemskap förändrade allt.

Med Rysslands invasion stod det än en gång klart att Ryssland inte tänkte respektera den europeiska säkerhetsordning som lades fram i Helsingforsavtalet 1975. Tvärtom föll Ryssland tillbaka i det aggressiva intressesfärstänkande som egentligen alltid funnits i de ryska regimernas mentalitet under både tsartiden och kommunisttiden. Efter att Putin tillträdde år 2000 har all tillstymmelse till demokratisk utveckling i Ryssland monterats ned, och man ägnar sig åt anfallskrig mot sina grannländer, infiltration i länder i väst, hybridkrigföring och politiska mord.

När vi i Försvarsberedningen diskuterar det säkerhetspolitiska läget är vi eniga om att Ryssland kommer att vara ett existentiellt hot mot demokratierna i Väst- och Centraleuropa under överskådlig tid och att vi måste agera därefter.

Finlands vägval fick också avgörande betydelse för Sverige. Den socialdemokratiska regeringen 2014–2022 återaktiverade inte bara värnplikten och påbörjade en omfattande upprustning. Vi fördjupade också samarbetet med Finland på ett mycket genomgripande sätt. Man var så nära en försvarsallians man kunde komma. Jag var själv inrikesminister under en del av denna tid och hade då ansvar för bland annat civilförsvaret, och jag minns mycket väl hur Finland kom att bli vår närmaste partner och inspirationskälla i det arbetet.

Men ett finskt Natomedlemskap skulle förändra detta. Om inte Sverige också gick med skulle vi bli det enda landet i Norden utanför Nato, vilket skulle göra oss sårbara. Både Finland och Sverige styrdes vid denna tid av socialdemokratiska regeringar, och vi svenska socialdemokrater hade många och långa samtal med våra partivänner under våren 2022 om hur vi skulle göra. Så kom det sig att både Sverige och Finland ansökte om Natomedlemskap. Det var enligt min mening det rätta för Sverige att göra, för det handlar i grunden om svenska folkets säkerhet.

Nu är Sverige med i alliansen, och vi är en uppskattad medlem. Det märker jag inte minst i Natos parlamentariska församling, där vi regelbundet träffar parlamentariker från de andra medlemsländerna. Sverige sitter inte bara passivt, tvärtom. Vi deltar till exempel i Natos framskjutna försvar i Lettland. Glädjande nog är det regementet hemma i Lund, P 7 i Revingehed, som står för denna uppgift för Sveriges del, och man har skött detta med bravur. Om ett par veckor, den 18 juni, kommer soldaterna hem från sin senaste insats i Lettland, och vi ska vara stolta över deras insats för Sveriges och Europas säkerhet.

Vi har också hjälpt Polen försvara sitt luftrum genom våra stridsflygplan Jas Gripen, och i veckan ska vi besluta om att leda den nya Natoinsatsen i norra Finland, som ska förstärka Natos avskräckning och försvar där.

Vi är alltså en uppskattad och aktiv medlem, och vi har kommit in bra i Natosamarbetet.

Nu ligger det två stora uppgifter framför oss. Försvarssamarbetet runt Östersjön ska fördjupas ytterligare. De nordiska länderna, de baltiska länderna, Polen och Tyskland måste bygga ett gemensamt försvar av sin del av Europa som är så starkt, samordnat och samövat att ingen ska våga sig på oss. Det är den första uppgiften.

Den andra uppgiften är att bidra till ett ökat europeiskt oberoende av USA. Det är också en fråga vi diskuterar mycket i Försvarsberedningen.

Å ena sidan är den transatlantiska länken mycket viktig för Europas försvar, och den kommer att vara det under mycket lång tid. Det är bland annat därför Sverige, liksom alla våra grannländer, har ett bilateralt försvarsavtal, ett så kallat DCA-avtal, med USA, som bland annat möjliggör lagring av amerikanska vapen och annan materiel, dock inte kärnvapen, i Sverige. Detta är viktigt. Om Sverige som enda land i vårt närområde skulle avträda från DCA-avtalet skulle vi skicka en signal till USA att om vi blir anfallna av Ryssland är USA inte välkommet att komma och hjälpa oss. Det tror jag vore enormt farligt, så vi ska stå fast vid DCA-avtalet.

Å andra sidan vet vi att USA omorienterar sig, från Europa till Sydostasien. Vi kan heller inte bortse från Trumpadministrationens oberäkneliga och oförutsägbara politik och utspel. Man är inte bara oförutsägbar utan ibland till och med aggressiv, även mot sina egna allierade – som mot Danmark i Grönlandskrisen och mot Spanien nu under Irankriget. Detta måste vi se, och vi måste agera därefter.

De europeiska länderna måste stärka sina försvar. Vi måste samordna oss bättre, och vi måste öka materielproduktionen. Men detta måste ske inom ramen för Nato. Vi tror inte på ett EU-försvar, vilket en del ibland föreslår. Vi ska inte dubblera strukturerna, utan vi ska fortsätta att jobba för detta inom Nato.

Vi ska inte heller förminska oss själva. EU och Storbritannien har en gemensam bnp som är tio gånger så stor som Rysslands. Det är klart att det kommer att ha betydelse vid en eventuell framtida konflikt. Men då måste vi också se till att tillsammans stärka Europas försvarsförmåga och använda de resurser vi har för att stärka vårt försvar.

Fru talman! Det stora militära hotet mot Sverige är Ryssland. Men det stora hotet mot fortsatt nödvändig upprustning av Sverige är den svenska regeringen och den ekonomiska politik den för. Den här regeringen har totalt tappat kontrollen över statsfinanserna, och det kommer att få betydelse för finansieringen av alla offentliga utgifter framåt.

Sverige stärker försvaret, men vartenda öre är på kredit. Det överskott i statsfinanserna vi socialdemokrater lämnade till den nya regeringen 2022 är borta. De pengarna är för länge sedan slut. Förra året var statens underskott 101,9 miljarder, och i år blir underskottet 167 miljarder. Också nästa år ligger underskottet enligt prognosen på en bra bit över 100 miljarder. Statsskulden ökar kraftigt, från 1 200 miljarder 2025 till 1 600 miljarder 2027, vilket är en ökning med 30 procent på två år.

För snart 30 år sedan jobbade jag för dåvarande statsminister Göran Persson. Jag minns mycket väl när han 1995 gick upp i denna talarstol och inledde en debatt med orden: ”Den som är satt i skuld är icke fri.” Då hade regeringen Bildt fördubblat statsskulden på tre år. Vi socialdemokrater hade ett drygt jobb med att sanera statsfinanserna, och det tog några år. Det var en dyrköpt läxa. Sedan fortsatte vi med en stram ekonomisk politik för att kunna amortera ned statsskulden till dagens låga nivå.

Men efter varje borgerlig regering kommer nya underskott. Så var det efter Reinfeldt och Borg 2014, och så kommer det också att vara efter Kristersson och Svantesson – nya stora underskott.

Detta hade kunnat accepteras om Sverige samtidigt hade haft tillväxt, men det har vi ju inte, tvärtom. Första kvartalet i år backade bnp, och förra året rasade de utländska investeringarna med 19 procent. Inte heller vår omvärld tror på svensk ekonomi längre. Arbetslösheten har också ökat med 100 000 på fyra år.

Vi ska fortsätta att stärka försvaret, men vi kan inte bara fortsätta att skjuta notan på framtiden till våra barn. Vi som är verksamma nu måste också vara med och betala. Det gäller särskilt dem som har de högsta inkomsterna. De kan inte bara få fortsätta att smita från notan.

Det kommer nya stora krav på oss. Ordföranden i utskottet nämnde Natos nya förmågemål, som vi går igenom i Försvarsberedningen nu. Vi ser att det handlar om mycket stora åtaganden. Det är många miljarder som måste fram. Det kommer att bli dyrt. Därför är det ansvarslöst av den nuvarande regeringen att låta underskotten skena redan nu, när vi har så mycket kvar av det som vi måste göra.

I USA för man ungefär samma politik. Där lånar den amerikanska administrationen över hela världen, bland annat av Kina. Underskotten skenar i USA, och statsskulden är svindlande 120 procent av bnp. När man gör på det sättet sätter man sig också i ett beroende. Återigen: Den som är satt i skuld är icke fri.

Det är ett stort problem att vi nu har så många högerpolitiker i världen som ropar efter ökade försvarsutgifter men som inte orkar ta ut den skatt som behövs för att finansiera det. Tvärtom ropar man efter ännu lägre skatter, och så hoppas man att allting ändå på något magiskt sätt ska gå ihop i framtiden. Det där fungerar inte. Det har aldrig fungerat.

Vi socialdemokrater har föreslagit en särskild beredskapsskatt på de högsta kapital- och arbetsinkomsterna för att delfinansiera försvaret. Om vi ska klara den här stora uppgiften måste också de som har de högsta inkomsterna vara med och bidra. Sverige kan inte fortsätta att köra detta på kredit. Det är inte hållbart. Vi kan inte skjuta över hela denna kostnad till våra barn. Det, fru talman, är inte att ta ansvar för Sverige på lång sikt.