Herr talman! Den här regeringens politik väcker många frågor, inte minst kring dess kompetens och vad den har för framtida målsättning för Sverige.

Man kan säga mycket om alliansregeringen. Många kände att Sverige blev ett kallare och hårdare land under dess tid. Framför allt var det då vi kunde se polisens oro över att gängrekryteringar bland unga riskerade att öka på sikt. En starkt bidragande orsak var att människor i större utsträckning blev socioekonomiskt utsatta.

Det värsta alliansregeringen gjorde var att den på ett grundläggande sätt förändrade hur Sverige varit uppbyggt. Det är många som aldrig kommer att förlåta den regeringen för den skada den åsamkade Sverige. Polisens spådomar gick tyvärr i uppfyllelse, eftersom regeringen ignorerade varningarna. Skadorna på Sverige blev stora under den tiden och är det fortfarande. Ulf Kristerssons regering, Tidöregeringen, gör skadorna än värre.

Vi debatterar i dag en fråga som handlar om grundläggande principer. Om en person döms i Sverige – ska den personen då inte avtjäna sitt straff i Sverige? Nu när vi lever i en alltmer internationaliserad värld kan detta tyckas vara en fråga som inte är så allvarlig. Det här är inte så farligt, kan man tycka. Men det handlar faktiskt om att ta ett första steg in på en hittills helt ny och obeträdd mark.

Den här regeringen verkar vara väldigt ambitiös. Målsättningen tycks vara att döma så många människor som möjligt till långa fängelsestraff, och detta under så kort tid som möjligt.

I dag ligger Sverige på ungefär 90–92 fångar per 100 000 invånare, vilket är lägre än EU-genomsnittet. Om regeringen lyckas kommer vi i Sverige att riskera nå över 300 fångar per 100 000 invånare och hamnar då i samma liga som Turkiet i antal dömda per capita. De högsta nivåerna i EU ligger i dag på runt 190–200 fångar per 100 000 invånare. Sverige skulle alltså gå från att ligga under genomsnittet till att få flest fångar i hela EU. Vi talar om en tredubbling av fängelsenivåerna i Sverige.

Jag är övertygad om att vi inte kommer att höra någon som helst ånger från Tidöpartierna över det här, för det är trots allt helt i linje med vilken typ av samhälle de eftersträvar. De vill stöpa om Sverige. De gillar inte det välfärdssamhälle vi har byggt upp tillsammans. I stället för att satsa på skola, äldreomsorg och sjukvård vill de att resurserna ska gå till att hålla människor inlåsta. I stället för att förebygga och se till att kriminalitet inte breder ut sig i samhället vill de vara tuffa och hårda.

Jag vill inte att någon ska missförstå mig, så låt mig vara extremt tydlig här. Det kommer annars att komma som ett brev på posten att det jag förespråkar skulle vara så kallad saft-och-bulle-politik. Begår man brott i Sverige ska man straffas. Det finns skäl för det, och vissa straff behöver till och med höjas. Straff fyller en funktion, för både samhället och brottsoffret ska kunna känna att de får upprättelse.

Det är alltså viktigt att vi alla förstår att det är en fråga om känsla som vi bemöter, och inte brottsbekämpning. Jag vill att det noteras här att många förespråkare av hårdare straff hävdar brottsbekämpning som ett argument. Det finns mycket som tyder på att sådana samband är högst tveksamma.

Det som regeringen nu har som målsättning skapar å andra sidan extrema problem både på sikt och i närtid. Regeringen vill höja alla straff och vill att Sverige ska få många fängelsekunder, så många att vi alltså skulle få den högsta nivån i hela EU – och det med god marginal.

Det stora problemet är att det inte finns tillräckligt många fängelser och fängelseplatser. Därför försöker regeringen lösa det hela genom att teckna avtal med Estland om att landet ska ta emot ett stort antal fångar. Detta, herr talman, är vansinne ur flera perspektiv.

Det första är att man river upp rättsstatens grundläggande principer. Om några av de fångar som har begått liknande typ av brottslighet avtjänar sina straff i Sverige och några i Estland är det inte längre fråga om likvärdiga straff. Man kan på ett personligt plan visserligen tänka att det väl inte spelar så stor roll, men man ska vara på det klara med en sak: Om den här principen rivs upp inom ett område, vilket område är då nästa?

Det andra, och det kanske allra mest graverande, är att det här inte bara handlar om Sverige. I Estland är frågan extremt hett debatterad. Den sittande regeringen är djupt impopulär som en direkt följd av just det här avtalet – så till den grad att den med stor sannolikhet kommer att förlora valet nästa år om inget mirakel inträffar. Oppositionen i Estland har lovat att riva upp avtalet direkt, med omedelbar verkan. Även om man nu skulle råka vara en stark förespråkare för att sätta fångar i fängelse i Estland borde det här vara en alarmklocka att ta hänsyn till.

Regeringen riskerar nu alltså att inte bara sätta rättsstatsprinciperna ur spel; den riskerar också att försätta Sverige i en extremt svår situation redan om ett år om oppositionen i Estland vinner valet, vilket mycket tyder på att den kommer göra.

Om Estland säger upp avtalet kommer vi att behöva hantera situationen snabbt, något Sverige alltså inte kommer att vara redo att göra eftersom det är just platsbrist som redan från början är orsaken till att regeringen vill ha avtalet med Estland.

Det som ledamöterna i Sveriges riksdag behöver ta sig en rejäl funderare över – för beslutet vilar i våra händer – är om det är särskilt klokt att gå vidare med att fatta det här beslutet över huvud taget. Risken är överhängande att nästa regering, vilken form den än må ha, kommer att få en rejäl baksmälla att hantera inom bara ett år. Jag skulle hemskt gärna vilja slippa behöva stå här igen då och säga: Vad var det jag sa?

Jag yrkar bifall till reservation 1.