Fru talman! Återigen: Jag kan inte kommentera själva formfrågan mer än vad jag har gjort. Det är så regelverket ser ut gällande vem som svarar på interpellationer här i kammaren.

Vill man så att säga ha en mer allmänpolitisk debatt om olika personers uttalanden under 2025 kanske en annan plats än riksdagens kammare är lämpligare. Här tycker jag nämligen att vi ska diskutera sakfrågan. Ledamoten säger att han inte har någon djupare kunskap om sakfrågan, men det kan vara bra att skaffa sig den kunskapen innan man säger att alla dessa uttalanden är grundlösa, vilseledande och så vidare.

Jag tänker att det är bra att ha en ödmjuk ton i den här debatten, för det här är svåra frågor. Det är lätt att personer hamnar i kläm. Vi vet att ätstörningsvården inte fungerar tillräckligt bra. Den fungerar inte tillräckligt bra i Stockholm, och så är det även på många andra håll i landet. Det är en svår problematik. Detta rör inte minst väldigt sköra och utsatta personer som behöver få bra stöd och hjälp. Det finns ofta samsjuklighet, och detta är en sjukdom som man ofta, åtminstone till en början, förnekar att man ens har. Det kräver särskilda insatser.

På det sättet är det inte så konstigt att frågan diskuteras. Det är många som är utsatta, och vi vet att ätstörningsdiagnoserna har ökat mycket kraftigt under de senaste åren. Vi vet att barn och unga matas med ätstört innehåll på sociala medier, vilket kan påskynda – och driva fram – den här typen av beteenden.

Jag tycker att det är utmärkt att Markus Kallifatides parti i Stockholm nu har dragit slutsatser om brister i ätstörningsvården vad gäller matsituationen. Det är någonting som många har efterlyst under lång tid, och nu drar man – till slut – slutsatser och vidtar åtgärder för att få en bättre måltidssituation på Stockholms centrum för ätstörningar.

Jag tycker som sagt att detta är utmärkt. Det visar väl också att det finns skäl att belysa den här vården, som under lång tid inte riktigt har haft det här ljuset på sig. Den vetenskapliga grunden har kanske inte alltid varit den bästa, men det är någonting som vi försöker ändra på nu. Vi ger medel till regionerna så att de ska remittera fler patienter. Fler nationella riktlinjer tas fram, och dessa följs upp och utvärderas. Alldeles snart kommer en utvärdering av hur det ser ut i den svenska ätstörningsvården. På så sätt kan vi göra den bättre.

Detta är långt fruktbarare än att återkommande diskutera enskilda personers uttalanden i en debatt om detta; det är i alla fall min uppfattning.