Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans ministrar behöver aldrig oroa sig för att bli inlåsta i sina hem. Men människor med funktionsnedsättningar blir inlåsta och fängslade i sina hem varje gång vintern är här.

För varje vinter upprepas samma visa. Snön faller, och helt plötsligt förvandlas Sverige till en sluten anstalt för tiotusentals invånare.

Sonja, 88 år, blev fånge i sitt eget hem i över tio dagar. Hon tvingades avboka viktiga läkarbesök och hade nästan slut på mat. Med risk för att halka och skada sig riktigt ordentligt så gick hon ut ändå. Hon behövde ju handla mat.

För rullstolsburne och ALS-sjuke Torsten blir vintervädret ett allvarligt hinder. Han säger: Vissa dagar får jag helt enkelt låta bli att gå ut; jag kommer inte ut alls. Det är tråkigt och påfrestande. Jag vill ju ut. Jag har barn att hämta på skolan och mat att handla.

Dan Andersson, ordförande för Synskadades Riksförbund i Värmlands län, beskriver hur vintern drastiskt förändrar situationen för människor med synnedsättning. Då undviker han att gå ut, för det finns en risk att gå vilse eller skada sig. Måste han lämna hemmet ringer han först sina vänner för att höra hur vägarna är skötta.

Att hjälpa sina medmänniskor är nummer ett. Det ska man verkligen göra, säger Andreas Liljas, 17 år. Han var ute 40 timmar en vecka för att skotta snö. Det är väldigt fint.

Men i slutändan är det politikens ansvar att säkerställa att tillgänglighet inte är valfri och inte kan vara beroende av väderlek, för den påverkar människors materiella och sociala livsvillkor.

Staten och kommuner prioriterar bilvägar. Men varje vinter är trottoarerna isiga, övergångsställen oplogade och ramper, hållplatser och parkering för rörelsehindrade blockerade av snö. Då osynliggörs vissa invånare.

Resultatet blir att människor med funktionsnedsättning stängs ute från arbete, vård och vardagsliv. De får leva ett liv i ofrihet, isolering och fattigdom. Vi kan inte acceptera det eller skador och risk för liv.

Fru talman! Regeringen behöver förstärka nollvisionen genom ett utökat fokus på oskyddade trafikanter. Vi kan inte bara sitta och titta på hur oskyddade trafikanter är överrepresenterade i olycksstatistiken år efter år.

Fru talman! Det hade ändå varit kul om statsminister Ulf Kristersson personligen kunde gå ut och skotta alla vägar med sin lilla traktor, som han gjorde i Stockholm. Men det kan han inte.

Kommunerna sitter med en ansträngd budget där statsbidragen urholkats över tid och där de kraftigt ökande kostnaderna för energi och drivmedel påverkar kostnaderna för uppvärmning, gatubelysning, transporter och snöröjning.

De faktorerna är en stor del av förklaringen till att snöröjning och halkbekämpning i dessa miljöer inte har fungerat, tillsammans med den fragmentering som upphandling av snöröjning har lett till.

I exempelvis större städer finns det ett stort antal avtal där det blir problem med övergången eller gränsen mellan olika områden. Det gör det svårt att bedriva en effektiv snöröjning på totalen. Det gör det också väldigt svårt att få en överblick.

Jag tackar ministern för det inledande svaret. Jag undrar också: Vad anser ministern om att de generella statsbidragen behöver följa prisutvecklingen, kostnadsutvecklingen och befolkningsutvecklingen generellt, så att kommunerna har råd att snöröja och halkbekämpa i tid? Vad anser ministern om den fragmentering som upphandlad snöröjning har lett till?