Fru talman! Utrikesministern! Den 15 maj uppmärksammas nakbadagen, dagen då ett folk firar och ett annat sörjer förlusten av sitt land, sitt hem och sitt livsöde. För palestinier världen över är nakban inte bara en historisk händelse från 1948 utan även ett levande minne av fördrivning och separation och en sorg som gått i arv från generation till generation.

I samband med bildandet av staten Israel 1948 tvingades omkring 750 000 palestinier lämna sina hem, byar och städer. Familjer splittrades, samhällen tömdes och hundratals byar förstördes eller jämnades med marken. För många förändrades livet för alltid. Än i dag bär palestinska familjer nycklarna till sina gamla hem, som symboler för minnet, rätten och den fortsatta längtan tillbaka – ett arv som gått vidare från generation till generation.

Trots årtionden av exil, ockupation och försök att sudda ut den palestinska identiteten lever Palestina kvar i människors hjärtan, minnen och framtidstro.

Israel hävdar en historisk rätt till landet som lätt kan motbevisas. Dessutom kan ett historiskt anspråk flera tusen år tillbaka inte avgöra äganderätten till ett land. Om sådana anspråk skulle vara avgörande skulle många nuvarande gränser i världen behöva ritas om. Med samma resonemang hade Danmark kunnat kräva tillbaka Skåne, Blekinge och Halland.

Långt innan israeliterna kom till området för omkring 3 000 år sedan fanns det redan etablerade folk, städer och civilisationer i Kanaan, Palestina. Jeriko räknas som en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer med sina 11 000 år. Staden var 7 000 år gammal före Abrahams tid, då han utvandrade till Kanaan från staden Ur utanför Babylon i nuvarande Irak. Jerusalem, Hebron och Gaza var omkring 2 500 år gamla och etablerade städer långt före den israelitiska utvandringen från Egypten till Kanaan, Palestina.

I sitt svar upprepar utrikesministern återigen att Israel har rätt att försvara sig. Men enligt folkrätten är Gaza, Västbanken och östra Jerusalem ockuperade områden. Det finns starka folkrättsliga argument för att en ockupationsmakt inte kan åberopa självförsvar mot den befolkning som lever under ockupation. Det är i stället det ockuperade folket som har rätt att försvara sig och sitt självbestämmande mot en ockupationsmakt.

Det ensidiga fokuset på Israels rätt till självförsvar har fått fruktansvärda konsekvenser. Gaza ligger i ruiner. Tiotusentals barn har dödats. Sjukhus, skolor och annan civil infrastruktur har bombats. På Västbanken terroriserar extremistiska bosättare palestinska civila samtidigt som israeliska myndigheter medverkar till det.

I vår förra interpellationsdebatt gav jag utrikesminister Maria Malmer Stenergard möjlighet att uppmärksamma mordet på Folke Bernadotte. Hon tog inte den chansen. I dag ger jag henne en ny möjlighet: att uppmärksamma nakbadagen och visa att Sverige står på rätt sida av historien. Tar utrikesministern vara på denna möjlighet?