Fru talman! Man ska tolka svaret som att det är jag som är ansvarigt statsråd för frågor som rör ätstörningsvården och vård och stöd för personer med ätstörningsproblematik.

Det är så regelverket ser ut: Det är det statsråd som har ansvar för frågorna som kommer till kammaren för att diskutera dem. Den slutsatsen skulle ledamoten möjligen ha dragit förra gången han interpellerade ett statsråd om olika uttalanden som hade gjorts något år och det sedan var jag som kom hit och svarade på frågorna. Det är så det ser ut – det är så det regelverk som Regeringskansliet lyder under är formulerat – och det är därför det är jag som är här.

Nu är det andra gången jag är här för att diskutera specifika uttalanden om ätstörningsvården snarare än ätstörningsvården i sig. Ätstörningsvården i Sverige fungerar inte tillräckligt väl. Det är därför vi behöver de nationella riktlinjerna, och det är därför de behöver följas upp. Det är därför vi behöver insatser från Socialstyrelsen för att se till att barn och unga i behov av ätstörningsvård ska få det. Det är därför regeringen gör en unik satsning på ätstörningsvården.

Vet ledamoten att vi i dag har högspecialiserad ätstörningsvård där platser står tomma för att regioner inte remitterar patienter till dem? Trots att det finns personer i behov av vård står platser tomma. Det är extremt upprörande, tycker jag, och det är därför vi nu gör dessa riktade satsningar. Jag tror att den typen av frågor är mer intressant att diskutera än exakt vem som sa vad under något enskilt år – i alla fall här i riksdagens kammare.

Jag är väldigt angelägen om att de omfattande nationella satsningar som nu görs och som jag redogjorde för i mitt svar kommer patienterna till del. Det gäller både den satsning som vi gör på ätstörningsvården i Sverige, den omfattande satsning som vi gör på tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin och våra stora satsningar på vuxenpsykiatrin.

Jag tänker också att det är bra för ledamoten att vara lite ödmjuk inför detta. Det är väl inte så att allting i ätstörningsvården i Stockholm fungerar perfekt? Företrädare för ledamotens eget parti har ju exempelvis sagt att matsituationen inte duger utan måste förbättras, och det vet jag att även mina partikamrater anser. Det behövs ett nytt kök, som ser till att ätstörningspatienter får bra mat så att vi slipper diskutera de olika måltider som inte ser aptitliga ut. Sedan vet jag att det kan finnas skäl till att maten ser ut på ett visst sätt vid ett visst tillfälle, men att maten inte är tillräckligt bra har ju även ledamotens eget parti sagt.

Det är samma sak när man lägger om en vårdverksamhet. Jag vill inte diskutera det i särskilt stor utsträckning, men det är klart att patienter kan komma i kläm. Det är klart att det finns skäl att ha viss ödmjukhet inför detta – och även inför att patienter i det här sammanhanget har fått hjälp av privata företag som har bedrivit ätstörningsvård på ett visst sätt. En del patienter har uppfattat det sättet som väldigt positivt och som att det har hjälpt dem till ett tillfrisknande.

Det är väl bara ett medskick i den här debatten, det vill säga att inte rikta fokus enbart mot enskilda uttalanden från olika personer och statsråd utan att också rikta blicken mot det man själv kan göra – nämligen att göra ätstörningsvården bättre.