Fru talman! På toppmöten och i konferensrum eller i framförhandlade finstämda uttalanden skrivs inte europeisk historia. Den skrivs på gatorna i Tbilisi, i skyddsrummen i Charkiv och i de många små städer på västra Balkan där människor fortfarande väntar på det som vi andra européer ofta tar för givet: frihet, demokrati och rättsstat. Det gör de även när auktoritära krafter försöker skrämma Europa till tystnad. Just nu prövas också det europeiska modet.

I Georgien ser vi hur många människor – studenter, journalister, oppositionella, de som utgör en majoritet i landet – viftar med europeiska flaggor samtidigt som regimen svarar med repression. De demonstrerar för att de vill leva i ett europeiskt Georgien, inte i en rysk intressesfär.

Det är vanliga människor, som du och jag, som vill vara européer och tillhöra Europa, inte Moskva. De möts av hot och våld och inskränkningar av friheten. De möts av lagförslag som trumfas igenom i det georgiska parlamentet och som syftar till att tysta civilsamhället och kväsa de fria medierna. En majoritet av partiledarna, fackföreningsledarna, de journalistiska ledarna och ledarna för religiösa minoriteter är inlåsta. Maken till oppositionsledaren, den modiga Tina Bokuchava som jag är stolt över att kalla en vän till mig, har vid ett tillfälle kidnappats. Han fördes till hemlig ort, där han mottog hot från regimen mot deras tre minderåriga barn.

Detta sker i Europa i dag. Det är kanske inte i hjärtat av det geografiska Europa, men det är i Europa. Ändå väljer georgierna att återvända natt efter natt, kväll efter kväll, till Rustaveliavenyn för att med Europaflaggan i hand demonstrera och visa sin vilja att vara just européer.

Fru talman! Vi kan inte möta utvecklingen i Georgien med en försiktig diplomati, en allmän oro och de allmänna uttalanden som så ofta kommer snabbt. När fria medier pressas tillbaka och civilsamhället attackeras måste Europa tala klarspråk, inte för att det är särskilt enkelt utan för att alternativet alltid är värre. Vi riskerar just nu – om man ska tala klarspråk – att vi vänder ryggen åt en generation européer som vänt sig till oss. Vi måste göra mer för Georgien.

Inom ramen för Europarådets parlamentariska församling har vi markerat. Det var min kollega Boriana Åberg som i församlingen tog till orda när vi i januari 2025 ville neka den georgiska delegationen ackreditering efter det stulna valet. De deltar sedan dess inte i församlingens arbete. Församlingen har vid inte mindre än tre tillfällen haft debatter om den oroande utvecklingen i Georgien. Den parlamentariska församlingen har vidare konstaterat att den demokratiska tillbakagången är allvarlig och att man nu riskerar att etablera ett auktoritärt styre.

Vi moderater – kanske mest undertecknad – har också tagit initiativ till att granska användningen av kemiska vapen mot demonstranter i Georgien. Smaka på de orden! Det handlar alltså om användning av kemiska vapen mot demonstranter i Europa, i dag. Detta följs upp av Europarådet.

Men det handlar inte bara om Georgien. Det handlar om vilken kontinent och vilket Europa vi vill ha. Ryssland försöker inte bara ta territorium, som de försöker göra i Ukraina. De försöker framför allt flytta gränsen för vad människor tror är möjligt. De försöker nagga i kanten, påverka och skapa uppgivenhet, splittring och den där gnagande känslan av att demokratier kanske ändå inte orkar stå upp när det väl gäller. Det är i detta ljus vi måste se situationen i Georgien. Och det är därför vi behöver vara tydligare och starkare i våra fördömanden. Det handlar också om att stödja det georgiska civilsamhället, stödja de fria journalisterna och säga som det är.

De människor som demonstrerar för demokrati i Tbilisi och på andra ställen i Georgien är européer som står upp för europeiska värderingar, och vi står med dem.

Fru talman! Var börjar egentligen europeisk säkerhet? Är det vid nationsgränsen eller i den regelbaserade världsordningen, som just nu hotas? Nej, den europeiska säkerheten börjar långt mycket tidigare än så. Den börjar i frågeställningar: Fungerar domstolar? Vågar journalister skriva? Vågar oppositionella kandidera? Litar människor på att staten skyddar deras frihet och inte tvärtom? Om jag får parafrasera Margaret Thatcher kan jag säga: Är staten folkets tjänare eller folkets mästare? När det gäller detta står Europarådet som väktare.

Fru talman! Under året har Europarådets parlamentariska församling fortsatt arbetet med stöd till Ukraina, för kvinnors rättigheter, för rättsstatsfrågor och för demokratiutveckling på västra Balkan.

Det finns ibland en tendens i Västeuropa att tänka att västra Balkan är något slags permanent väntrum för någonting som inte riktigt är definierat – ett avslutat kapitel, någonting vid sidan av. Men vi vet att instabiliteten på Balkan sällan stannar på Balkan. Det som nu sker på västra Balkan – på sina håll är det en växande korruption, en stark utländsk påverkan och svaga institutioner – påverkar också övriga Europas säkerhet. Det är därför arbetet med rättsstaten och demokratiska reformer fortsätter att vara viktigt.

Vi vet vad det betyder när svaga institutioner skapar utrymme för andra krafter – för organiserad brottslighet, för ryskt inflytande eller för politisk extremism.

Det har ibland också funnits en naivitet i delar av Europa där man pratat om säkerhet som någonting hårt, som bara handlar om militära hot. Vi vet att korruption, organiserad brottslighet och just svaga institutioner – vi arbetar för att de ska bli starkare – tenderar att bli säkerhetshot. Vi har, fru talman, redan gjort misstaget en gång i historien att reagera för sent på det som händer på Balkan, och det misstaget får vi inte göra om.

Likaledes är läget i Azerbajdzjan skäl för stor oro. När medlemmar i delegationen till Europarådets parlamentariska församling och jag själv förklarades icke välkomna, persona non grata, till Azerbajdzjan såg nog en del av oss det som en hedersbetygelse. Men det säger också någonting om situationen i landet. Vårt engagemang för demokrati och rättsstat i Azerbajdzjan har inte minskat. Det finns goda skäl att fortsätta följa utvecklingen noga.

Fru talman! Sist men inte minst, snarare viktigast: Ukraina. Kriget i Ukraina handlar som vi vet inte bara om Ukrainas överlevnad eller om ett revanschistiskt Ryssland. Det handlar om vilka principer vi har och är satta att tjäna och försvara i vår del av världen. Det handlar om huruvida länder ska kunna invaderas bara för att de har en granne som är större eller om militär makt ska väga tyngre än internationell lag. Det handlar om huruvida makt ska gå före rätt eller om rätt ska gå före makt. Och det handlar om huruvida demokratiska länder ska kunna försvara sig utan att omvärlden tappar uthålligheten. Det är därför stödet till Ukraina måste fortsätta långsiktigt – militärt, ekonomiskt och politiskt.

I dag, när Volodymyr Zelenskyj befinner sig i Sverige för ett möte med Ulf Kristersson om vårt fortsatta stöd till Ukraina, förtjänar detta att påpekas ytterligare. Sverige står sida vid sida och axel mot axel med Ukraina till den dag då Ukraina har vunnit kriget.

Därför blir också frågan om den internationella tribunalen viktig. Det måste, fru talman, finnas ett rättsligt ansvarsutkrävande för aggressionsbrottet mot Ukraina. Den svenska regeringen har varit drivande i frågan. Det föreligger inga större partipolitiska skillnader i åsikter kring detta. Riksdagen väntas rösta om frågan om tribunalen i juni. Då kommer vi att ligga i framkant i Europa också i detta avseende.

Jag vill tacka delegationen – ordföranden, vice ordföranden och övriga medlemmar. Jag vill inte minst tacka de tjänstemän som med ackuratess hjälper oss på det allra bästa sätt att bedriva vårt arbete i Europarådets parlamentariska församling och i den svenska delegationen till densamma.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Ibland beskrivs frågor om demokrati och mänskliga rättigheter som mjuka frågor, som något som är lite sekundärt och som lätt kan blåsa bort i vinden och viftas undan när andra saker pockar på. Det är inte mjuka frågor. Det är helt avgörande frågor. När demokratier slutar försvara sina institutioner blir de snabbt svaga. Då ruttnar samhället och tilliten från insidan. Då urholkas förtroendet människor emellan.

Det är därför Sverige är, och ska vara, en stark röst i världen och i Europarådet – inte för att de resolutioner som vi debatterar med liv och lust kanske förändrar världen över en natt utan för att debatten och riktningen spelar roll och för att Europa behöver fler länder som vågar vara tydliga när andra tvekar. Här visar Sverige vägen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)