Fru talman! Jag måste börja med att bemöta en del påståenden i Joar Forssells anförande, för det var något av det mest raljanta och arroganta jag har hört sägas i den här talarstolen.

Riksrevisionen har granskat statens arbete med att stödja skolor i att jobba på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Revisionen har konstaterat att arbetet inte bedrivs effektivt. Att förminska och svepa bort det genom att säga att den här rapporten inte är någon kioskvältare och att det här är oviktigt understryker bara det jag tänker säga i mitt anförande.

Jag tänker ta den här debatten på allvar, till skillnad från utskottets ordförande. Jag tycker nämligen att det är viktigt att det finns bra förutsättningar för att skolan och lärares undervisning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Ärligt talat: Vad är alternativet? Jo, att detta ska vila på Joar Forssells nycker och egna uppfattningar. Det betackar vi oss för!

Fru talman! Svensk skola har ett tydligt uppdrag, och det är stadgat i skollagen. Undervisningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Detta är inte fritt för tolkning, och det är inte en lös ambition som man kan vara lite lagom engagerad i, utan bästa tillgängliga kunskap ska vägleda både hur undervisningen bedrivs och vad undervisningen handlar om. Det är grunden för att vi ska kunna säkerställa en hög kvalitet i undervisningen och ge alla elever bästa möjliga förutsättningar att lyckas.

Riksrevisionens granskning visar att staten inte lyckas leva upp till sitt ansvar.

Undervisningen sker i klassrummet, i mötet mellan lärare och elev. Syftet med statens verksamhet måste i det här avseendet vara att det ska vara lätt för undervisande personal att basera både undervisningsmetoder och undervisningens innehåll på bästa tillgängliga kunskap, men det arbetet är splittrat. Det saknas nationella strukturer för hur forskning och professionens erfarenheter ska tas om hand och omsättas i undervisningen.

Fru talman! Med anledning av detta redovisar regeringen processer, fragment, ambitioner och överväganden framöver. Det saknas dock konkreta åtgärder som skulle skapa den samordning som Riksrevisionen pekar på saknas och som lärare faktiskt skulle behöva. Vi socialdemokrater menar att det är otillräckligt.

Vår slutsats, fru talman, är att det i Riksrevisionens rekommendationer finns tre nödvändiga delar som måste beaktas för att på riktigt stärka arbetet med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det är nu jag ska bli konkret, Joar Forssell, så att du förstår vad reservationen handlar om.

För det första: En myndighet ska ha huvudansvaret för att sammanställa forskning.

I dag har vi ett lapptäcke av aktörer – det är myndigheter, institut och universitet – som alla producerar och kommunicerar forskning. Problemet är inte engagemanget, utan problemet är bristen på samordning, i synnerhet mellan de statliga myndigheterna. Lärare ska inte behöva leta sig fram genom fem, sex eller sju olika kanaler för att hitta relevant kunskap, utan den måste finnas tillgänglig via en samlad ingång.

Det ska vara ett tydligt ansvar och en enhetlig struktur. Därför vill vi att regeringen ger en myndighet ett tydligt huvudansvar för systematisk sammanställning av forskning, även på uppdrag av andra myndigheter. Det skulle göra livet betydligt enklare för redan hårt pressade lärare som ska planera nästa lektions, nästa arbetsområdes eller nästa termins undervisning och innehåll.

För det andra: Skolverket och SPSM ska fokusera på kunskapsstöd, inte på forskningskommunikation.

Fru talman! Skolverket och Specialpedagogiska skolmyndigheten har avgörande roller i skolans utveckling. Deras uppdrag måste vara glasklart, och det bör vara att ge lärare, rektorer och huvudmän kunskapsstöd som kan användas direkt i klassrummet. När myndigheterna ägnar sig åt bred forskningskommunikation utan tydlig koppling till praktisk användbarhet tappar vi liksom riktningen, och då ökar avståndet mellan forskning och verklighet. Ett skarpare fokus på kunskapsstöd skulle göra forskningen mer lättillgänglig och mer användbar för dem som behöver den.

För det tredje: Det behövs nationella metoder för att dokumentera, värdera och sammanställa beprövad erfarenhet.

Hur erfarenhet går från att vara en eller några få lärares erfarenhet till att bli beprövad erfarenhet är en fråga som jag skulle vilja hävda har gäckat Skolsverige sedan begreppet infördes i skollagen. Det är liksom dags att göra upp med den nu, 15 år senare, och det avgörande är just dokumentationen, sammanställningen och värderingen av yrkesverksammas erfarenheter. Systematiseringen av mångas erfarenhet är det som är skillnaden; det är det som gör erfarenheten beprövad.

Riksrevisionen konstaterar att det inte finns några nationella strukturer för hur beprövad erfarenhet ska dokumenteras, värderas och sammanställas. Detta innebär i praktiken att den professionella kunskap som byggs i klassrummen varje dag, i varje skola, riskerar att stanna hos den lärare som gjort erfarenheten och aldrig bli beprövad. Därmed blir den varken möjlig eller lämplig att sprida till andra, i vidare kretsar. På det sättet utnyttjas inte undervisningens kvalitetspotential fullt ut.

Vi vill ge en lämplig aktör ett uttryckligt uppdrag att utveckla metoder för att dokumentera, värdera och sammanställa beprövad erfarenhet. Det är nödvändigt för att stärka professionens kunskapsbas och för att skolans utveckling ska bygga både på forskning och på beprövad erfarenhet, inte bara på det förstnämnda.

Fru talman! Det är tydligt att arbetet med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet fortfarande är en styrningsfråga som staten inte fullt ut har tagit ansvar för. Det är lika tydligt av regeringens svar att regeringen inte riktigt tar Riksrevisionens kritik på allvar. Jag vill även hävda att Joar Forssells inledande anförande underströk att regeringssidan inte tar kritiken på allvar. Att redovisa tidigare insatser är liksom inte detsamma som att åtgärda identifierade brister. Att överväga att återkomma är inte samma sak som att följa Riksrevisionens rekommendationer.

Vi socialdemokrater vill att staten tar ett tydligare, mer sammanhållet och mer långsiktigt ansvar för skolans kunskapsutveckling. Det är helt avgörande för att stärka undervisningens kvalitet, för att stärka professionens förutsättningar och för att skapa en mer likvärdig skola.

Fru talman! Riksrevisionens granskning visar omfattande brister och innehåller förslag på vad som behövs för att rätta till dessa. Det som saknas är regeringssidans vilja att faktiskt göra något åt detta.

Med det yrkar jag bifall till reservationen.

(Applåder)