Herr talman! Tack för svaret, Katarina Tolgfors!

Ledamoten säger att vi måste göra prioriteringar, och det håller jag med om; vi måste alltid prioritera. Det är naturligtvis jätteviktigt att man använder skattemedel på ett bra sätt. Men då tycker jag att det är märkligt att regeringen prioriterar att sänka skatten för dem som tjänar allra mest, när vi ser hur behoven i världen ser ut, hur barnfattigdomen ökar, hur barn riskerar att svälta ihjäl och hur jämställdheten backar. Varför väljer man då att sänka skatten för de allra rikaste i stället för att behålla ett generöst och bra internationellt bistånd?

Detta handlar inte bara om någon sorts moraliska frågor, även om de naturligtvis är jätteviktiga, utan det handlar också om den globala säkerheten. När vi vänder Afrika ryggen innebär det nämligen att Kina och Ryssland ökar sitt engagemang i de länderna och att odemokratiska krafter får mer inflytande på den afrikanska kontinenten. Det är en global säkerhetsrisk också för oss. Långsiktigt är det alltså väldigt dumt att inte fortsätta ha ett engagemang i de fattigaste och mest utsatta och länderna i världen.

Europa ska kliva fram, säger Tolgfors, och det håller jag naturligtvis med om. Men då borde Sverige kunna föregå med gott exempel, visa vägen och gå i första ledet. I stället för att minska borde Sverige öka sitt bistånd.

Jag tycker fortfarande att det vore på sin plats att vi försöker hitta additionella medel för att stödja Ukraina när det gäller det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet och inte låter världens fattigaste och mest utsatta människor bidra till detta.