Herr talman! Tack, Katarina Tolgfors, för anförandet! Om jag tolkar Katarina Tolgfors rätt var detta ledamotens sista anförande. Jag vill också passa på att tacka för god samverkan och alla debatter vi har haft i replikskiften, men också för många spännande och intressanta gemensamma resor. Tack för det!

Jag vill också passa på att ställa en lite knepigare fråga, när vi ändå står här. Det gäller biståndet till Ukraina. Vi är ju helt överens om stödet till Ukraina. Jag är oerhört glad över att alla politiska partier i Sveriges riksdag står helt enade när det gäller vikten av att så länge som det behövs fortsätta stödja Ukraina på alla tänkbara sätt – militärt, humanitärt, ekonomiskt och på alla vis. Där råder det ingen som helst tvekan om var vi står.

Men samtidigt ser vi hur världens mest utsatta och fattiga människor får det allt svårare, inte minst på grund av det tillbakadragna stödet från USA. Man räknar med att 34 miljoner människor står utan stöd bara på grund av att det amerikanska stödet dragits in, och 14 miljoner riskerar att dö. Då tycker jag att det är märkligt att Sveriges regering lämnar enprocentsmålet och sänker sitt internationella bistånd så drastiskt som man faktiskt gör. Det handlar om närmare 20 miljarder i bistånd som försvinner, som skulle behöva gå till de fattigaste och mest utsatta människorna i världen för att åtminstone bidra lite grann till att möta den enormt svåra situation som de står inför.

Därför menar jag att biståndet till Ukraina borde ske additionellt. Det borde inte tas från det vanliga internationella biståndet, utan här borde man hitta andra medel för att stödja Ukraina. Hur ser ledamoten på det?