Fru talman! Det finns många barn i Sverige i dag som tror att kontanter är någonting som man får i ett kuvert av sin mormor på födelsedagen och som man sedan växlar med sina föräldrar till en swish in på kontot. Ibland känns det som att svenska sedlar håller på att förvandlas från betalningsmedel till museiföremål.

Vi har byggt ett samhälle där man kan köpa kaffe med mobilen, klockan eller kanske snart bara genom att nicka mot en terminal. Men ofta går det alltså inte att betala med kontanter i Sverige. Det är faktiskt ganska märkligt när man tänker efter. Det här handlar nämligen inte om nostalgi eller om att längta tillbaka till plånböcker med myntfack. Det här är en fråga om trygghet, om frihet, om inkludering och om beredskap.

Under lång tid har utvecklingen mot digitala betalningar setts som något självklart positivt, och mycket är förstås bra. Det ska vara enkelt att betala. Teknik underlättar ofta människors vardag enormt.

Men ibland har vi varit så upptagna av att springa snabbast in i framtiden att vi glömt att fråga oss om alla faktiskt kan följa med. Vem är det egentligen som hamnar utanför när kontanterna försvinner? Jo, det är äldre människor som inte känner sig trygga med appar och digitala tjänster eller inte vet hur de fungerar. Det är personer med funktionsnedsättning. Det är människor som lever i ekonomisk utsatthet och inte får tillgång till bankkort eller digital identifiering. Det är nyanlända. Det är människor som lever skyddade från våld och kontroll och som behöver kunna göra inköp utan att lämna digitala spår överallt. Och det är faktiskt också alla vi andra den dag systemen inte fungerar.

De senaste åren har vi fått flera påminnelser om hur sårbart vårt samhälle är: cyberattacker, driftsstörningar, elavbrott, oro i omvärlden och ett försämrat säkerhetsläge. I ett sådant läge är det lite märkligt att vi samtidigt gjort oss så totalt beroende av att varje terminal, varje server och varje nätverk ska fungera exakt hela tiden. Kontanter fungerar även när mobilen är död och när nätet ligger nere. Och ibland är det faktiskt ganska skönt att någonting i samhället fungerar utan att man först måste uppdatera en app i telefonen.

Sverige sticker ut internationellt. Vi är ett av världens mest kontantlösa länder. Många aktörer har länge varnat för den utvecklingen. Det kan låta modernt och effektivt, men det innebär också risker. När kontanterna väl har försvunnit är det väldigt svårt att bygga upp systemen igen. Infrastruktur försvinner. Bankkontor läggs ned. Uttagsautomater monteras bort. Kunskap försvinner. Och då står vi där – väldigt digitala, väldigt moderna och väldigt sårbara.

Fru talman! Jag tror att det är många svenskar som känner oro för detta – absolut inte för att de skulle vilja avskaffa Swish eller kortbetalningar, utan för att de förstår att ett robust samhälle behöver flera lösningar samtidigt. Det är lite som reservhjulet i bilen. Man använder det kanske sällan, men man är otroligt tacksam att det finns där när man behöver det.

I dag tar vi ett steg framåt. Lite under galgen och med risk att annars kanske förlora en omröstning vände Tidöpartierna. Vi har nu ett enigt utskott som konstaterar att vi måste fortsätta arbeta med frågan och att det fortsatt måste finnas möjlighet att betala nödvändiga varor och räkningar med kontanter för människor som av olika anledningar har svårt att använda elektroniska betalningsmedel.

Det är positivt att vi nu är överens så långt, men det finns också brister i förslaget. Det finns ingen tydlig tillsynsstruktur för till exempel butiker och apotek. Företagen ska i praktiken själva avgöra hur skyldigheten ska uppfyllas. Där finns ett problem. Om riksdagen menar allvar med att människor ska kunna använda kontanter måste skyldigheten också gå att kontrollera och upprätthålla. Annars riskerar vi att få en lagstiftning som ser bra ut på papperet men inte fungerar i verkligheten.

Det räcker inte att säga att kontanter ska accepteras om ingen följer upp vad som faktiskt händer ute i landet. Därför behöver regeringen återkomma med en tydligare plan för tillsyn och sanktioner. Skyldigheter som inte går att följa upp riskerar annars att bli mer symboliska än verkliga.

Miljöpartiet vill se ett samhälle som fungerar för fler, inte färre, som är robust i kris och där människor inte stängs ute för att tekniken springer före. Då behöver kontanternas ställning värnas. Det måste gå att ta ut kontanter, och det måste gå att använda dem i vardagen. Staten, bankerna och handeln har alla ett ansvar.

Det handlar ytterst om någonting större än bara betalningar. Det handlar om trygghet när systemen svajar, om frihet för människor i vardagen, om tillgänglighet och inkludering och om att bygga ett samhälle som inte blir så effektivt att det slutar vara motståndskraftigt. Ibland är det faktiskt så att det mest moderna man kan göra är att se till att det finns en fungerande reservplan.

Med det yrkar jag bifall till reservation nummer 3.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 14.)