Fru talman! Kontanternas roll i samhället fortsätter att minska. Det sker trots att det är viktigt att bevara kontanterna som betalningsmedel, dels utifrån beredskapsaspekter, dels utifrån att vissa grupper i samhället har svårt att använda eller har begränsad tillgång till digitala betalningslösningar. För att kontanter ska vara ett fungerande betalningsmedel måste det vara möjligt att betala med kontanter för grundläggande varor och tjänster.

Kontanter är samtidigt vanliga i vissa verksamheter, framför allt föreningsdrivna. Ändå tar banker inte längre emot kontanter eller så tar de ut en hög avgift, och uttagsautomaterna försvinner. Det här ställer till problem, bland annat för den som för en förening hanterar större mängder kontanter.

Det ställer också till problem för många av dem som av olika skäl inte kan eller vill använda elektroniska betalningsmedel. Det kan vara personer som på grund av funktionsnedsättningar behöver använda kontanter, personer på särskilda boenden och personer som lever under hot.

Kontantutredningen lade fram flera förslag på förbättringar av kontanthanteringen, men regeringen valde att ta fasta på bara några få av dem. Skälet i de flesta fall är att regeringen menar att utredningen inte når ända fram om hur förslagen ska genomföras.

Här ger vi från oppositionen regeringen lite hjälp på traven och föreslår en utredning om hur vissa verksamheter av offentlighetsrättslig karaktär ska ta emot kontanter. Från Vänsterpartiets sida hade vi gärna sett att riksdagen fattade beslut om detta direkt, men vi valde att jämka oss med övrig opposition om att utreda hur det ska gå till. Glädjande nog höll även partierna i regeringsställning med oss och sa ja till våra motioner i frågan.

Kanske kan vi alla hålla med om att lagförslagen i propositionen inte ändrar särskilt mycket. Apotek och livsmedelsbutiker i stort tar redan emot kontanter, och att de blir skyldiga att göra det är egentligen bara att ändra praxis till lag, även om det är bra att det nu blir tydligt i lag. Men det som behövs är att den som är hänvisad till kontanter ska kunna leva ett normalt liv, och då krävs mer än bara mat och medicin.

Fru talman! En del av mäns våld mot kvinnor är det ekonomiska våldet. Han har makten över pengarna och konton. En kvinna som flytt kan inte använda sitt kort för att han direkt kan se var hon finns någonstans. En kvinna som planerar att fly kan inte heller använda digitala betalningar utan måste se till att få kontanter för att han inte ska kunna se vad hon gör och vad hon planerar.

Det är bra att hennes möjlighet att handla i butik nu säkras, men hon kan fortfarande inte köpa en biljett på tåg eller buss eller vara säker på att bilen går att tanka med kontanter. Och den som misskött sin ekonomi, till exempel på grund av missbruk, kan nekas bankkonto och därmed möjlighet att betala på något annat sätt än med kontanter.

Riksförbundet för barn och unga med intellektuell funktionsnedsättning anförde i sitt remissyttrande att personer med intellektuell funktionsnedsättning behöver använda kontanter som betalningsmedel. De kan nekas kort och bank-id av sin bank utifrån en säkerhetsaspekt. Även om de har kort och bank-id kan det vara svårt att använda digitala lösningar. Många appar, hemsidor och digitala betalningsplattformar är inte tillräckligt anpassade för personer med denna form av funktionsnedsättning.

Riksförbundet konstaterar också att social isolering är mycket vanligare hos personer med intellektuell funktionsnedsättning än i den övriga befolkningen. Fikabesök och deltagande i fritidsaktiviteter och evenemang är därför ofta en avgörande faktor för att bryta den sociala isoleringen. Många av dem saknar körkort och är beroende av kollektivtrafiken. Bristande möjligheter att betala med kontanter i kollektivtrafiken begränsar alltså den här gruppens rörelsefrihet. Detsamma gäller många andra.

Vänsterpartiet anser att kontantkravet behöver omfatta de försäljningsställen som krävs för att fler människor ska kunna ha ett fullgott liv. Vi tänker på till exempel kaféer, restauranger, drivmedel, klädbutiker, resor med kollektivtrafik samt olika typer av fritidsaktiviteter.

Fru talman! Vänsterpartiet har länge drivit frågor kopplade till kontanter och tillgång till grundläggande betalningstjänster. Vi står bakom förslagen i propositionen men anser att de behöver förbättras på en rad punkter. I vår motion har vi lagt fram flera förslag, varav ett delvis resulterat i ett tillkännagivande.

I propositionen noterar regeringen att kontant betalningsförmedling, det vill säga manuell service för att betala räkningar med kontanter, kan fylla en viktig roll för de personer som av olika anledningar inte kan hantera elektroniska betalningsmedel. Det finns i dag ingen skyldighet för kreditinstituten att tillhandahålla kontant betalningsförmedling. Möjligheten att betala räkningar kontant över disk har minskat avsevärt under de senaste åren i takt med att bankerna har avvecklat sina bankkontor. Där det går tas det ut en hög avgift per räkning.

Regeringen anför i propositionen att den noggrant kommer att följa frågan. Det duger inte. Vänsterpartiet anser att det bör finnas en skyldighet för kreditinstituten att tillhandahålla kontant betalningsförmedling i rimlig utsträckning i hela landet.

I propositionen väljer regeringen inte heller att gå vidare med utredningens förslag om att utvidga Riksbankens ansvar för kontantkedjan. Vänsterpartiet delar Kontantutredningens ståndpunkt att Riksbanken borde få ett utvidgat ansvar för att kontanter ska kunna användas i hela Sverige.

Vi delar även Riksbankens synpunkt att om Riksbanken ska få nya lagstadgade uppgifter måste dessa vara tydligt definierade. Därför bör regeringen återkomma till riksdagen med förslag på hur ett utvidgat ansvar för Riksbanken avseende att garantera att kontanter kan användas i hela landet ska tydliggöras och formuleras.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5, som bland annat innehåller förslag om utvidgat kontantkrav, förslag om en skyldighet för kreditinstitut att tillhandahålla manuell betalningsförmedling i rimlig utsträckning samt förslag om ett utvidgat ansvar för Riksbanken att garantera att kontanter kan användas i hela landet.