Herr talman! Internationella klimatinsatser – otydliga mål och osäkra utfall är namnet på den rapport från Riksrevisionen som vi pratar om i dag. Det kanske skulle räcka som inlägg i debatten. Eftersom klimatfrågan är så komplex och det finns så mycket att säga om Sveriges klimatarbete, inte minst om klimatarbetet i andra länder, kommer jag dock – surprise! – inte att nöja mig med detta.

För Miljöpartiet är det självklart att Sverige ska vara ett ledande land i det internationella klimatarbetet. Klimatkrisen känner inga gränser. Utsläpp i ett land påverkar människor i ett annat. Torka, översvämningar och extremväder slår hårdast mot dem som har bidragit minst till problemet.

Sammanfattningsvis säger Riksrevisionen i sin rapport att arbetet med internationella klimatinsatser delvis uppnår sina mål men att insatsernas resultat är ojämna och att uppföljningen är bristfällig. Man konstaterar också att svag målstyrning från regeringen gör att det inte går att avgöra om Energimyndigheten skapar en tillräcklig mängd utsläppskrediter i förhållande till de svenska klimatpolitiska målen eller om vi får den effekt vi vill ha.

Riksrevisionen bedömer att Energimyndighetens arbete skulle kunna bli effektivare genom tydligare målstyrning från regeringen mot klimatmålen och att varken regeringen eller Regeringskansliet har tagit något helhetsgrepp för att följa upp och utvärdera insatsernas måluppfyllelse i förhållande till intentionerna. Det här är ju allvarligt med tanke på att regeringen trycker så hårt på att dessa åtgärder är viktiga.

Vilka är då Sveriges intentioner? I höstas lade Miljömålsberedningen fram ett förslag om Sveriges klimatmål till år 2030 som alla riksdagspartier ställde sig bakom. Resultatet var ett givande och ett tagande. Beredningen föreslog bland annat att kompletterande åtgärder ska kunna användas om utsläppsminskningarna för målen inte riktigt uppnås. Beredningens förslag var att högst 10 procent av utsläppsminskningarna ska kunna täckas av kompletterande åtgärder och att högst en fjärdedel av dessa 10 procent ska kunna vara internationella klimatåtgärder enligt artikel 6.

Tidöregeringen har ännu inte presenterat någon proposition efter Miljömålsberedningens arbete, vilket gör att det blir ännu otydligare vilka åtaganden Energimyndigheten ska jobba utifrån.

Miljöpartiet tycker i grunden inte att vi i Sverige ska kunna köpa oss fria genom att låta bli att vidta egna åtgärder här och i stället skicka pengar för att andra länder ska göra jobbet. Vi behöver göra vårt eget arbete. Vi behöver dock hjälpa andra länder i deras omställning, och därför kan det finnas en poäng med att vi samtidigt som vi arbetar med att snabbt minska Sveriges utsläpp på allvar tar tag i hur vi bäst kan bidra till utsläppsminskningar utomlands, inte minst i de länder som har minst resurser för omställning.

Riksrevisionen pekar som sagt på både styrkor och brister när det gäller Sveriges internationella klimatarbete. Det är bra att Sverige länge har haft en hög ambitionsnivå när det gäller klimatbistånd och har bidragit med betydande resurser till det internationella klimatarbetet. Men rapporten visar tydligt att det finns behov av förbättringar i styrning, uppföljning och tydlighet, inte minst om tanken är att vi samtidigt ska uppnå specifika utsläppsminskningar. Det här behöver vi ta på allvar.

När vi har stora summor som investeras i klimatåtgärder – oavsett om de ska räknas av från våra egna klimatmål eller om det handlar om stöd till andra länder – behöver vi säkerställa att de verkligen leder till reella utsläppsminskningar, klimatanpassning som gör skillnad eller en hållbar utveckling i de länder som berörs. För att vi ska kunna veta om stöden ger de resultat som vi vill se av klimatåtgärder är transparens och uppföljning helt avgörande.

Riksrevisionens granskning är viktig för att vi ska kunna göra insatserna effektivare, rättvisare och långsiktigare och för att de verkligen ska kunna leda till en klimatomställning, oavsett var pengarna används. Rapporten pekar också på problemen med att andra länder ska göra insatser som ska tillgodoräknas Sverige, inte minst när det gäller hur man ska säkerställa effekterna.

Herr talman! Miljöpartiet har några principer som är avgörande för Sveriges internationella klimatarbete.

Som jag redan har sagt ska klimatåtgärder i andra länder inte vidtas för att Sverige ska slippa göra sitt eget jobb på hemmaplan. Vi behöver minska våra egna utsläpp samtidigt som vi stöttar andra länder i klimatomställningen.

De länder och människor som drabbas hårdast har ofta bidragit minst till utsläppen. Sverige, som är ett rikt land med historiskt höga utsläpp, har ett ansvar att bidra mer. Våra internationella klimatinsatser handlar därför inte bara om effektivitet utan också om klimaträttvisa. Det innebär att stöd till klimatomställning och klimatanpassning behöver prioriteras.

Att bidra till att alla länder snabbt ska kunna fasa ut det fossila ska vara en viktig del av Sveriges internationella arbete. Hjälp till samhällen för att hantera torka, stigande havsnivåer och extremväder räddar liv här och nu.

Vi vill också att klimatfinansiering ska vara just klimatfinansiering; pengarna ska inte tas från andra viktiga biståndsändamål. Vi behöver säkerställa att klimatpengar inte urholkar insatser för fattigdomsbekämpning, hälsa eller utbildning utan i stället kompletterar dem.

Inte minst vill vi att internationella insatser ska bidra till faktiska, mätbara och långsiktiga minskningar av växthusgaser. Här behöver vi verkligen stärka både styrning och uppföljning, precis som Riksrevisionen påpekar. Det handlar om att undvika dubbelräkning, säkerställa kvalitet i projekt och följa de internationella regelverken.

Nu kommer jag till problemen med att försöka avräkna klimatinsatser utomlands mot Sveriges egna utsläppsminskningar. Om dessa åtgärder alls ska kunna användas är det såklart avgörande att man säkerställer att utsläppen faktiskt minskar. Här vill jag särskilt vända mig till Kjell-Arne Ottosson.

Det finns ju några exempel från Energimyndigheten som visar att det arbete som vi har i dag inte är bra nog.

Här lyfts specifikt exemplen från Ghana. Det handlar bland annat om 48 000 nya elmopeder som Sverige investerar i och som ska minska utsläppen i Ghana med 250 000 ton. Här finns också projekt där man bygger solenergi. Men problemet är: Ersätter solenergin fossila energikällor, eller bygger man bara ut den nya elproduktionen? Ersätter elmopederna fossila mopeder, eller betalar man bara för många fler mopeder på Ghanas gator? Det vet vi inte.

Herr talman! Riksrevisionens kritik mot den otydliga styrningen och de otydliga målen måste tas på allvar. Det måste vara tydligt vad Sverige vill uppnå med sina insatser. Om vi vill använda internationella klimatinsatser för att minska utsläppen måste det säkerställas att åtgärderna tar bort fossila utsläpp permanent i den mängd vi planerar för. Vi behöver också vara tydliga med vad planen är för de olika insatserna. Är målet just utsläppsminskningar, teknikutveckling, långsiktig klimatomställning eller klimatanpassning? Hur ska vi kunna mäta och följa upp resultaten när åtgärderna inte sker på svensk mark?

För att säkerställa att våra egna klimatmål uppnås måste vi ta hand om våra egna utsläpp på vår egen mark, och det gör vi inte i dag. Riksrevisionens rapport visar tydligt på svårigheterna med att använda internationella klimatinsatser för att ersätta nationella utsläppsminskningar, och detta är viktigt att ta till sig.

Vi ska inte sänka ambitionerna och backa från vårt ansvar här, men vi behöver samtidigt öka styrningen och effekten och förstå de stora utmaningarna och problematiken. Vi kan inte förlita oss på andra länders utsläppsminskningar framför egna.

Jag yrkar därför bifall till reservation 4.

(Applåder)