Herr talman! Jag sa inte att man skulle göra det enkelt för sig; jag sa att man säkert kan tycka att det är enklare – jag hoppas och uppfattade i alla fall att det var vad jag sa.

På ett sätt blir det ju enklare. Men den filosofiska, politiska och ideologiska kärnan i det här är: Tror jag att det med säkerhet blir enklare för den enskilda rektorn att det från ett kontor i Stockholm definieras precis hur man ska lösa ett problem? Svar nej! Jag tror inte tvunget att det blir så.

Därför är vi, ibland som det enda partiet i denna kammare, decentralister. Vi tror att människor där ute har bättre koll på hur de ska lösa sina problem. Jag fattar att det för många är en skön grej att någon kommer och säger: ”Nu ska du göra så här.” Det kan jag också tycka ibland, även när frun säger det och ibland när partiet säger det. Det är lite olika. Men ibland blir det helt fel. Ibland fungerar det bara inte, eftersom de inte vet precis hur situationen är just där och då och som man måste förhålla sig till. Nu kan en rektor säga: ”Då gör vi så här.” Men det kan man inte om det måste passa in i en sådan fyrkant.

Jag tror att det i grunden måste bygga på vår grundläggande syn på människans förmåga och vår tro på hur makt ska fördelas. Ska den vara nära människor eller långt ifrån dem? Det här är ett exempel på att man tror att makten ska vara långt ifrån dem i stället för nära dem. Det är det som är grejen.

Vi är överens om att mobiltelefoner inte ska vara i klassrummet. Men här säger man att det ska finnas mobilskåp. Varför ska det lagstiftas om mobilskåp? Jag undrar om det är den nivån det ska ligga på. Frågan är hur mycket vi ska detaljstyra svensk skola, även om vi är överens om målen.

Centerpartiet är kanske det parti som i störst omfattning tror att rektorerna är människor med stora förmågor och stor kapacitet att bestämma över sin vardag och att förstå sin egen skola.