Fru talman! Alla elever i Sverige förtjänar en trygg skolmiljö med god studiero. Ingen elev ska behöva ha en klump i magen av att gå till skolan, och ingen elev ska behöva komma hem med huvudvärk efter en dag i skolan. Lärarna ska kunna komma hem från jobbet och fortfarande ha energi kvar till att göra annat på sin fritid.

Så ser det tyvärr inte ut i dag. Alltför många elever vittnar om en stökig skolmiljö där man inte kan fokusera på skolarbetet, och lärarna vittnar om en skolmiljö som är utmattande.

I dag debatterar vi betänkandet Bättre förutsättningar för trygghet och studiero i skolan. Regeringen missar här den viktigaste faktorn för att öka tryggheten och studieron i skolan, det vill säga ökade resurser till skolan. Alltför många elever i dag får inte det stöd de behöver, rektorerna pressas av snäva budgetramar och klasstorlekarna har ökat i svensk skola – både på grund av att vi har ett skolsystem som premierar stora klasser och till följd av nedskärningar i välfärden.

Att öka antalet lärare, speciallärare med flera i skolan och minska klasstorlekarna vore den viktigaste åtgärden för att öka tryggheten och studieron i skolan, men det kostar såklart. Vi har sett regeringen göra massiva nedskärningar i skolan under den här mandatperioden; Sveriges lärare har larmat om de värsta nedskärningarna i skolan på 30 år.

År 2024 skar Karlstad ned med 120 lärartjänster. Lärare där säger att det känns som att man försöker pressa in mer i schemat och att stödet runt om har försvunnit. Det läggs mer jobb på lärarna, och man maxar scheman och gör helklasser. Lärare i estetiska ämnen har fått gå från att undervisa 15 elever till att undervisa 30.

På Gotland ersätts inte lärare som försvinner genom pensionsavgångar, och tillgången till specialpedagoger och speciallärare minskar. Konsekvensen blir att arbetsbelastningen ökar för den personal som är kvar och att det blir mindre stöd till eleverna.

I Eskilstuna har 72 lärare i grundskolan varslats, och i Skellefteå har 100 tjänster försvunnit. Listan över hur det ser ut i kommunerna kan göras mycket längre.

Även om svenska kommuner har återhämtat sig något efter den värsta ekonomiska krisen är det inte så att personalstyrkan är tillbaka på samma nivå som innan. Regeringen försöker hävda att kommunerna nu går med plus och därmed kan lösa detta. Problemet är bara att man har svultit ut kommunerna under den här mandatperioden. Man har aktivt valt att lägga pengar som borde ha gått till barns utbildning på att sänka skatterna för de allra rikaste. Sedan försöker man dribbla bort korten genom att säga att kommunernas ekonomi nu är bättre.

Den allra viktigaste åtgärden vore alltså att se till att skolorna kan anställa fler lärare och att klasstorlekarna minskar.

Flera av de regeringsförslag som vi diskuterar här i dag riskerar att slå hårt mot elever med NPF. Alla elever har inte samma förmåga att sitta still och vara tysta i ett klassrum. På samma sätt som en blind inte kan börja se bara för att du säger till den att titta har inte alla elever förmågan att sitta still på stolen, oavsett hur många tillsägelser de får.

Det ska med regeringens förslag bli enklare att visa ut en elev som stör ur klassrummet. Jag håller med om att det i vissa fall kan vara en motiverad åtgärd, men regeringen vill också ta bort dokumentationskravet för detta. Från Vänsterpartiet menar vi att detta är helt fel och att dokumentationskravet bör finnas kvar. Att ta bort dokumentationskravet riskerar att leda till att man inte fångar upp problem och behov som finns kring enskilda elever, och skolan behöver ta ansvar för att sätta in stöd till de elever som behöver det.

Otaliga utvisningar ur klassrummet utan att skolan lägger upp en plan för hur detta ska undvikas framåt riskerar att få negativa konsekvenser för elevernas rättssäkerhet och möjlighet att få stöd. Det är rektorns ansvar att lägga upp en plan för hur en elev ska få rätt stöd, och att ta bort dokumentationskravet när klassrumsmiljön inte fungerar för en elev riskerar att göra det svårare för en rektor att ta det ansvaret.

Vi i Vänsterpartiet är också tveksamma till hur den här åtgärden, det vill säga ökade möjligheter till utvisning ur klassrummet, kommer att falla ut i praktiken. Elever ska alltså kunna utvisas ur klassrummet – men till vad?

På de flesta skolor som jag har besökt framkommer ett tydligt mönster: Kringpersonal i skolan finns inte på samma sätt som tidigare. Elevhälsan finns på plats när månen är hel, och vaktmästaren ska beställas dit genom beställningsformulär som nås via ett beställningssystem som kraschar. Elevassistenter har sagts upp när kommunen har tvingats spara, och speciallärare är en bristvara.

Vem finns i korridoren och fångar upp de elever som utvisas ur klassrummet? Hur ska det säkerställas att detta inte leder till att det blir stök i korridorerna i stället för stök i klassrummet? Det var för övrigt en vanlig syn när jag själv gick i högstadiet. Jag minns Emil på min högstadieskola. Han fick vandra runt i korridorerna lite vind för våg då han blev utslängd från lektion efter lektion. I dag hade han troligtvis haft en adhd-diagnos.

Regeringen saknar svar på vad som ska hända med eleven vid utvisning ur klassrummet, och vi är kritiska till att regeringen inte redogör i propositionen för hur det ska gå till i praktiken samt vad det kommer att kosta. Därför vill vi att regeringen utreder vad som krävs för att se till att elever som visas ut ur klassrummet tas emot på ett rimligt sätt samt säkerställer att skolorna har de resurser som krävs för att stödja och ta hand om de elever som visas ut ur klassrummet.

Elever ska nu inte inkluderas i framtagandet av skolregler utan bara informeras när de redan är klara. Samtidigt vill man att konsekvenserna av att bryta mot reglerna ska bli tydligare. Jag menar att man ökar möjligheten att uppnå tydlig efterlevnad av reglerna, liksom legitimitet i och upprätthållande av dem, genom att eleverna får vara med och ta fram dem.

Det här är inte det enda område där regeringen försvagar elevernas rätt till inflytande. Samtidigt finns det ett starkt stöd i forskningen för att elevinflytande är en framgångsfaktor i svensk skola. Det är något som regeringen helt verkar vilja slopa. Vi instämmer med flera av remissinstanserna, som menar att eleverna behöver vara delaktiga i framtagandet av skolregler.

Jag är också frågande till varför det är så viktigt för Tidöpartierna att skrota elevinflytandet trots att det har starkt forskningsstöd. Är det för att det, som Malmqvist sagt i en podd, krävs ett slopande av elevinflytandet om man ska kunna införa no excuses-skolor i Sverige?

Fru talman! Tidöpartierna säger sig vilja minska administrationen, men med andra handen ökar de densamma. Det ska införas förväntansdokument i skolorna, vilket riskerar att leda till ökad administration och bli ett slag i luften i stället för att ge skolorna rätt resurser för att stödja de elever som behöver stöd.

I propositionen står att förväntansdokumentet ska innehålla en påminnelse om vårdnadshavares ansvar. Även här riskerar NPF-elever och deras vårdnadshavare att hamna i kläm. Det är inte brist på uppfostran som gör att vissa elever inte beter sig, för att använda ett mohamssonskt uttryck. Inga förväntansdokument kan heller kompensera för skillnaden i levnadsvillkor mellan den som bor i Danderyd och den som bor i Njurunda utanför Sundsvall.

Fru talman! Vi vet att det finns tillfällen då elever utgör en risk eller fara för andra elever, och en tillfällig omplacering av en elev kan då vara befogad. Att regeringen nu satsar hårt på akutskolor samtidigt som den vanliga skolan drabbas av nedskärningar känns dock inte helt proportionerligt. Behoven verkar inte heller vara så stora som regeringen vill ge sken av, då en stor del av statsbidragen för akutskolor inte används.

Att regeringen nu öppnar för att akutskolor ska kunna drivas på entreprenad flyttar ansvaret för eleverna längre bort från den ordinarie skolan och öppnar ännu mer för att aktiebolagsskolorna ska ta emot dessa elever. Att ta hand om elever som verkligen har hamnat på glid är en ny kassako att sko sig på. Det som ska vara en tillfällig lösning för elever som under en kortare period inte bedöms kunna gå till sin vanliga skola eftersom de utgör en risk för andra riskerar att leda till ökade vinster för aktiebolagen.

Den viktigaste åtgärd vi kan vidta för att elever inte ska riskera att hamna så fel att akutskola behövs är att satsa ordentligt på den ordinarie skolan. Vi behöver en utbyggd elevhälsa, samverkan mellan socialtjänst och skola och stöd till elever som är i behov av det. Akutskolor kan aldrig få bli något som vi ska vänja oss vid.

Avslutningsvis, fru talman, vill jag återkomma till att det som verkligen behövs för att öka tryggheten och studieron i svensk skola är en satsning på mindre klasser och mer personal.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

I detta anförande instämde Camilla Hansén (MP).