Fru talman! Ledamoten Niklas gör en stor apparat av att det skulle ta väldigt lång tid att skriva ett förväntansdokument och att en otrolig massa tid skulle behöva läggas på att kontakta föräldrarna. Jag vet inte om han ser framför sig att man ska kontakta föräldrarna varje vecka eller varje månad och gå igenom alla detaljer. Jag tror inte att det blir så, och det är definitivt inte så det är tänkt i detta betänkande.

I förväntansdokumentet ska framför allt skolreglerna finnas med. Det är inte bara så att eleven ska gå till skolan och veta sina skolregler. Det här är ett sätt att förankra dem i hemmet.

Till de stora problem vi har i vår skola hör att man har väldigt skilda uppfattningar om hur barn ska fostras.

Jag nämnde lite kryptiskt kulturer. För tio tolv år sedan träffade jag en dam i Malmö som sa: ”Jag har det jättesvårt med mina väninnor i mitt område – jag får berätta för dem att barnen inte får stryk i svensk skola när de gör något dumt och att det är förbjudet att slå barn i Sverige.” Jag ska säga att jag blev halvt chockad. Jag frågade om det verkligen är så, och hon sa: ”Absolut – så är det!” Det har jag tagit med mig, och jag har hört det även senare. Tyvärr är det så att vissa har den uppfattningen.

Att det är så här i vår skola är en liten pusselbit som vi ska få in. Föräldrar behöver få veta detta, för de vet inte om det. Detta är kunskap som gör det bättre för deras egna barn, för andra elever och för skolans personal. Och när man ändå träffar föräldrar och pratar med dem har man det här förväntansdokumentet som ett litet underlag. Ibland behöver man inte ens prata om det, eftersom allting funkar.

Jag tror inte att vi ska göra det så svårt. Vi ska bara konstatera att det nu finns ett dokument som vi vill säkerställa att föräldrarna även ser.

(Applåder)