Fru talman! Den 26 februari 1966 gick det första tunnelbanetåget på linje 2 från Kipling Station, utmed Bloor Street och Danforth Avenue, till Kennedy Station i Toronto. I dag står vi här i Sveriges riksdag och ska fatta beslut om att inrätta en lag om platssamverkan.

Dessa två händelser kan upplevas som fjärran varandra, men den ena, om än i många led och 60 år senare, är en direkt följd av den andra. Det som hände 1966 var nämligen att boende i Bloor West Village nu kunde ta tunnelbanan till de centrala shoppinggatorna i Toronto. Därmed började centrumhandeln konkurrera ut butikerna i Bloor West Village.

Ett antal butiksinnehavare insåg att deras nedgångna affärskvarter behövde rustas upp för att klara konkurrensen från handeln downtown. De försökte sätta upp en centrumförening med fastighetsägare och näringsidkare för att lyfta området och öka tryggheten.

Intresset var dock svalt från fastighetsägarna, som var de som hade resurserna, och det var svårt att frivilligt få in nödvändiga medel för att göra skillnad på riktigt. Butiksägarna lobbade då på lagstiftarna i delstaten Ontario för att kunna skapa en sammanslutning där det blev obligatoriskt för fastighetsägare att vara med och bidra ekonomiskt.

Kampanjen gav effekt. 1970 trädde Ontario Municipal Act i kraft, och Bloor West Village Business Improvement Association bildades. Världens första BID-samverkan, Business Improvement District, var skapad, även om den i Kanada kallas för Business Improvement Association. Nyheten, fru talman, var att det i botten låg ett obligatorium för fastighetsägarna att betala.

I dag finns olika typer av BID-samverkan runt om i världen, också i Sverige. I Sverige handlar det om frivilliga sammanslutningar där fastighetsägare, näringsidkare, kommun, polis och civilsamhälle samverkar i olika konstellationer och på olika sätt. Syftet är att öka tryggheten och trivseln i ett område och på det sättet få ned kriminaliteten och skadegörelsen.

Jag har besökt ett flertal av de svenska organisationerna och är imponerad av det arbete som sker. Hur de är organiserade och arbetar är unikt för just den platsens förutsättningar.

Det handlar om allt från att göra gemensamma upphandlingar av bevakningstjänster och att gå igenom skalskyddet på varje fastighet till att samarbeta med polisen för att undvika att obehöriga tar sig in i trapphus och förråd. Det handlar om att skapa gemensamma lägesbilder så att rätt aktör kan sätta in rätt åtgärd vid olika händelser.

Man arbetar proaktivt med allt från att skapa liv och rörelse på gator och torg till att gemensamt sköta städning och plantera blommor. Man arbetar också med att skapa sommar- och extrajobb för ungdomar i området och stötta det lokala föreningslivet. På så sätt skapas sammanhållning och sammanhang.

Till skillnad från i många andra länder finns det i Sverige inte någon form av samlad lagstiftning eller något lagstöd för sådan samverkan.

Fru talman! När den moderatledda regeringen tillträdde 2022 var Sverige hårt drabbat av gängskjutningar. Människor kände sig otrygga också i sina egna bostadsområden, och parallella samhällsstrukturer utmanade polisen och samhället om kontrollen.

Det kommer att ta tid att vända utvecklingen, och det behövs ett samlat arbete. Det arbetet har vi nu inlett. Vi har ökat antalet poliser i yttre tjänst, skärpt straffen och skapat bättre förutsättningar att komma åt grovt kriminella. Rättsväsendet kan nu utfärda vistelseförbud mot personer som begår brott i ett område. Vid omedelbar fara för våldsdåd kan säkerhetszoner upprättas för att man enklare ska kunna visitera personer och förhindra brott.

Vi har genomfört en kameraoffensiv som innebär att polisen nu kan kameraövervaka brottsutsatta platser i realtid. Vi har skärpt kommunernas ansvar och arbete med brottsförebyggande – ett arbete som nu är obligatoriskt och lagstadgat men som innan vi tillträdde var frivilligt.

Vi har gjort det enklare att vräka kriminella från hyresrätter och går nu vidare och gör det enklare att vräka dem från bostadsrätter. Alla dessa saker känns i dag självklara, men de fanns inte på plats och var djupt omdiskuterade för bara fyra år sedan.

Fru talman! I dag debatterar vi ytterligare ett viktigt steg, nämligen att införa en lag om platssamverkan. Vi formaliserar och ger lagstöd för det som i andra länder kallas BID- samverkan – en samverkan där det offentliga, fastighetsägare och civilsamhälle kan agera tillsammans.

Även om grunden för denna platssamverkan ska vara frivillig skapar vi, utifrån de internationella erfarenheterna, också möjligheten att införa ett obligatorium för fastighetsägare att vara med och finansiera.

Det handlar helt enkelt om att fastighetsägarna får direkt kommersiell nytta av denna samverkan genom högre hyresintäkter, lägre kostnader för skadegörelse och nedskräpning och stigande fastighetsvärden. Därför är det också rimligt att huvuddelen av finansieringen kommer från fastighetsägarna.

Samtidigt finns det en inbyggd free rider-problematik där framför allt ansiktslösa institutionella ägare gärna drar nytta av platssamverkan men själva inte vill vara med och betala.

Fru talman! De flesta som studerat BID-samverkan runt om i världen är rörande överens om att man får bäst utväxling på arbetet om det finns påtryckningsmedel för att komma till rätta med free rider-problematiken. Antingen har man ett hårt obligatorium, det vill säga att alla måste vara med och betala genom en särskild skatt, eller mer mjuka lösningar, som den vi valt i Sverige – att möjligheten att ta ut en obligatorisk avgift ska finnas som en sista utväg om inte tillräckligt många av de stora fastighetsägarna, som drar nytta av arbetet, också vill vara med och betala.

Engagemanget för en stadsdel finns hos de lokala aktörerna, men såväl bostadshus som köpcentrum ägs ibland av institutionella ägare utan direkt koppling till orten. Det är ironiskt, fru talman, att dessa affärsbanker och riskkapitalföretag som äger fastigheter – ofta från Tyskland eller USA – har fått sina främsta bundsförvanter i Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet här i kammaren. Det finns tre partier som i dag vill rösta nej till att införa en särskild lag om platssamverkan, alltså en svensk BID-lagstiftning. Man vill uttryckligen inte att dessa fastighetsjättar ska behöva vara med och ta sitt samhällsansvar.

Från Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets sida vill man inte att dessa investmentbolag och pensionsfonder ska behöva vara med och betala för att skapa trevligare och tryggare bostadsområden för sina hyresgäster – detta trots att avgifterna knappt syns i deras resultaträkningar eller påverkar deras avkastning. Detta är helt ärligt inte att ta den trygghetsproblematik som många svenskar möter på allvar.

Fru talman! Tunnelbanetågen går fortfarande utmed linje 2 i Toronto, mellan Kipling Station och Kennedy Station, och Bloor West Village Business Improvement Association finns fortfarande kvar. Bland annat arrangerar man i september varje år en ukrainsk kulturfestival för den ukrainska diasporan i Toronto. Området i Bloor West Village anses numera vara en av Torontos mest levande stadsdelar – detta för att man för 56 år sedan införde ett lagligt ramverk för platssamverkan i Ontario. Det är ett ramverk som nu finns i stora delar av världen och som vi i dag fattar beslut om även här i Sverige.

Fru talman! Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.