Fru talman! Jag tar tillfället i akt att yrka bifall till utskottets förslag och till propositionen.

Fru talman! Trygghet börjar på torget, vid porten, på lekplatsen där föräldrar ska våga låta sina barn leka och på centrumgatan där butiksägaren ska kunna öppna på morgonen utan att mötas av skadegörelse, hotfulla miljöer eller ett område som långsamt tappat tron på sig självt. Det är där politiken prövas. Den prövas inte i hur väl vi beskriver problemen utan i hur vi ger människor, kommuner, fastighetsägare, företagare och civilsamhälle verktyg att göra något åt dem.

Regeringen går nu fram med propositionen Lag om avgift för områdessamverkan. Förslaget är i grunden enkelt: Där det finns en bred lokal uppslutning kring områdessamverkan ska den som bedriver samverkan få rätt att ta ut en avgift från berörda fastighetsägare. Avgiften ska fördelas efter den nytta som fastigheterna kan anses ha av arbetet och får bara täcka sådant som inte redan är det offentligas ansvar. Kommunen prövar frågan om huvudmannaskap. Berörda fastighetsägare ska få yttra sig. Tvister om avgiften ska kunna prövas i domstol.

Fru talman! Områdessamverkan kan handla om bättre belysning, renare och tryggare gemensamma miljöer, åtgärder mot skadegörelse, samordnad närvaro, trygghetsvärdar, bättre samverkan med det offentliga och andra insatser som man anser stärker det lokala centrumet. Det kan handla om sådant som gör att människor vågar röra sig ute, att företag vågar investera och att ett område inte tillåts förfalla.

Vi vet vad som händer när ingen tar ansvar. Trasiga fönster lagas inte. Nedskräpning normaliseras. Otrygga platser blir ännu otryggare. Seriösa företagare trängs undan. Boende tappar framtidstro. Och till slut blir det dyrare – mänskligt, socialt och ekonomiskt – än det hade blivit om man hade agerat i tid.

Fru talman! Det finns redan i dag många goda exempel på områden där fastighetsägare, kommuner, företagare och civilsamhälle samarbetar för att öka tryggheten. Men det finns också ett konkret problem: fripassageraren. En fastighetsägare investerar. En annan gör det också. De bidrar med pengar, tid och engagemang. De är med och skapar tryggare miljöer, mer attraktiva platser och högre värden i området. Men bredvid står någon annan och säger: ”Tack så mycket! Jag tar gärna del av nyttan, men jag tänker inte vara med och bidra.” Det håller inte, tycker vi. Det gör det svårare att få långsiktighet, det straffar den som gör rätt och det belönar den som är passiv. Det är därför vi går fram med denna lag.

Fru talman! Propositionen är utformad med tydliga ramar. För att få ta ut avgift krävs att den som bedriver samverkansarbetet godkänns som huvudman. Kommunen prövar som sagt frågan. Berörda fastighetsägare ska få möjlighet att yttra sig. Det ska finnas ett faktiskt behov av områdessamverkan som inte tillgodoses. Den som bedriver arbetet ska företräda en kvalificerad majoritet. Avgiften ska kopplas till nyttan. Det är dessutom viktigt att nämna att vi inte går vidare med den mer ingripande modell som föreslogs i början.

Fru talman! Man kan ta ett lokalt centrum i en stadsdel där utvecklingen har gått åt fel håll. Några fastighetsägare vill som sagt vända utvecklingen. De vill samverka. De vill samordna. De vill stärka trygghetsskapande insatser för att bland annat öka tryggheten för dem som bor där men också skapa fler flöden och bättre förutsättningar för näringslivet att verka i området. De gör det därför att de vet att alternativet är sämre: tomma lokaler, färre människor i rörelse, sämre service, ökad otrygghet och minskad framtidstro. Men hela modellen undergrävs som sagt om en eller flera fastighetsägare i samma område säger nej, inte för att det inte gör någon nytta i sig utan för att de hellre låter andra betala.

Fru talman! Det finns också en större principiell fråga här. Sverige har under lång tid accepterat att vissa platser tillåtits glida ifrån resten av samhället. Man har vant sig vid att vissa delar har blivit otrygga, att vissa kvarter har försummats, att vissa företagare måste lägga mer tid på att hantera skadegörelse och oro för att utveckla sin verksamhet och att vissa barn växer upp i miljöer där det offentliga rummet inte känns som deras.

Detta är som sagt en pusselbit. Det löser inte hela problematiken. Det är komplicerat. Men det är inte ett skäl för att avstå från de verktyg som faktiskt kan göra skillnad.