Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för de fina orden. Det är fint när vi kan ha en bra debatt i riksdagen.

Vänsterpartiet och Liberalerna har samarbetat väldigt nära om just barns rättigheter, i alla fall under åtta år av den tid jag har suttit i riksdagen. Men de senaste fyra åren har det inte varit så. Jag känner viss oro för att Liberalerna har backat när det kommer till barns rättigheter.

Jag tänker på just den del som jag lyfte upp. Jag förstår att vi har fundamentalt olika bilder av hur verkligheten ser ut för människor som lever på försörjningsstöd. Men vi måste ändå rätta till debatten; det är inte kravlöst att leva på försörjningsstöd, och det ska det inte heller vara.

Vi menar att man måste skapa förutsättningar för människor att komma ut i arbete. Det är det man inte gör. Socialtjänsten har varit under hård press under väldigt lång tid. Vi har redan gått igenom allt som handlar om arbetslöshet och att det egentligen görs stora nedskärningar på till exempel folkhögskolor och så vidare som kan ge möjlighet att komma vidare. Det finns alltså ett litet glapp här.

Vi tror inte på att straffa människor i ett icke fungerande system för att de har ett svårt liv. Och det är framför allt barn som straffas. Det är det som är så svårt att förstå med den här reformen.

Det handlar om möjligheten för kommunen att säga: ”Nu är det jul, och här har vi en barnfamilj som har haft det tufft.” Alla vi som är i denna kammare vet att 1 000 kronor extra inte ens är mycket pengar vid jul. Det är lite, lite extra för att de ska kunna köpa den där julgranen, julklappen och julskinkan. Men där ska ni – absolut inte vi – bara sätta stopp. Det gör mig på riktigt ont. Jag förstår det inte.

Jag tänker att ni som liberaler egentligen har en annan syn. Hur motiverar ni att ändå säga ja till det här?