Fru talman! Miljöpartiet yrkar avslag på denna fattigdomsreform, det vill säga på propositionen om ett bidragstak och reformerat försörjningsstöd. Det här är inte en reform som på ett seriöst sätt tar människor närmare arbete, men det är en reform som riskerar att göra fattiga barnfamiljer fattigare och slå hårt mot människor som redan lever med små marginaler.

För att förstå varför reformen är så problematisk måste man börja i verklighetsbeskrivningen. Regeringen talar ofta om ett växande bidragsberoende, men mottagandet av försörjningsstöd ligger i dag på historiskt låga nivåer. Enligt Socialstyrelsen är antalet människor som får ekonomiskt bistånd det lägsta de någonsin uppmätt.

Är det lätt att få och leva på försörjningsstöd? Nej. Ekonomiskt bistånd är samhällets yttersta skyddsnät, men Fattigdomsrapporten från Sveriges Stadsmissioner belyser på ett träffande sätt hur svårt det har blivit att få försörjningsstöd i Sverige. Jag hade själv förmånen att träffa ett exempel: Tobias i Umeå, som står med i Fattigdomsrapporten. Han hade arbetat i flera år, men efter en rejäl svacka i sitt liv hamnade han i arbetslöshet och en ekonomiskt utsatt situation.

Tobias sökte och fick avslag. Han blev bostadslös och överlevde tack vare anhörigas och Stadsmissionens hjälp. Detta skedde alltså i Sverige. Tobias är ett av alla de fall runt om i Sverige som trodde att det åtminstone finns ett sista skyddsnät om allt går åt skogen, nämligen försörjningsstödet. Men precis som så många andra fall som Sveriges Stadsmissioner har identifierat fick han lära sig den hårda vägen att det inte är lätt att få del av ekonomiskt bistånd i Sverige.

En annan fördom är att man kan leva gott på försörjningsstöd genom att stapla bidrag på varandra och att det inte skulle löna sig att arbeta. Stämmer då detta? Nej. Jag vet det, för jag har träffat så många som lever i en mardrömsliknande situation där den ekonomiska stressen håller på att äta upp dem inifrån.

Detta handlar om människor som inget hellre vill än att ha ett riktigt jobb och leva ett liv i värdighet, med en ekonomisk situation som gör det möjligt att just leva och inte bara överleva. För att citera Fattigdomsrapporten: Att ha försörjningsstöd innebär att behöva vända och vrida på varje krona, välja bort tandläkarbesök, kläder och ibland också mat. Det innebär att tvingas be om hjälp och att inte alltid bli trodd. Det är så det är att leva med försörjningsstöd.

Vilka är det då som har försörjningsstöd i dag? Det verkar nämligen finnas en skev bild av det. Den absolut övervägande delen är ensamstående vuxna utan barn. Här finns människor med psykisk ohälsa och fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Det är människor vars sjukpenning eller aktivitetsersättning inte räcker till. Här finns också människor som är sjukskrivna men inte får sjukpenning. Det handlar om personer som uppenbart saknar arbetsförmåga men som har fallit mellan stolarna och om personer med samsjuklighet där psykisk hälsa och skadligt bruk samspelar på ett förödande sätt.

Inga av dessa människor har möjlighet att stapla bidrag på varandra. Alla lever med otroligt små ekonomiska marginaler – ofta livet ut. Vi pratar om människor som i all ärlighet, hur mycket de än skulle önska att det inte var så, står väldigt långt ifrån – ibland rent av omöjligt långt ifrån – arbetsmarknaden.

Den stora andelen av de människor som har försörjningsstöd, förvisso rekordfå i Sverige, är alltså dessa vuxna utan barn. Därefter har vi nästa grupp, och det är ensamstående kvinnor med barn. Varför tar jag upp detta? Jag tar upp det för att regeringen under hela det här året har lyft en helt annan bild av vem det är som har försörjningsstöd – en snedvriden bild av stora barnfamiljer som staplar bidrag på varandra. Detta gör regeringen medvetet, för att sprida en bild av verkligheten som bevisligen inte stämmer.

Det är också därför regeringens argumentation om mycket höga bidragsnivåer har mött så omfattande kritik. Dagens Nyheters ledarsida har uppmärksammat hur regeringen slirar i sin kommunikation om bidragen och konstaterat att 95 procent av de fembarnsfamiljer som har försörjningsstöd i Sverige inte fick det stöd som statsministern påstår – och nu inte bara han utan även en ledamot här i salen tidigare. Enligt en granskning från tidningen Syre handlar de nivåer som finansministern har hänvisat till om endast åtta hushåll i hela landet.

Ändå används dessa extrema exempel för att motivera en lagstiftning som kan få förödande konsekvenser för barn. Det är viktigt att ha med sig vilka det faktiskt handlar om och vilken bild det är som regeringen försöker ge. Lagstiftning ska bygga på verkliga samhällsproblem och seriösa konsekvensanalyser, inte på symbolpolitik eller generaliseringar som inte stämmer överens med verkligheten.

Fru talman! Det är barnen som drabbas hårdast av regeringens bidragstak. Regeringen hänvisade till skalfördelar – att familjer kan dela mer och köpa billigare. Vilken verklighet lever regeringen i? Känner de ens människor i de stora familjer som de pratar om, alltså människor som lever med den här ekonomiska pressen? Jag har nämligen träffat dem, och är det någon som vet hur man gör sitt absolut yttersta för att kunna hushålla med de få kronor man har är det ju de.

Jag kan berätta för regeringen att människor som lever på försörjningsstöd redan lever med extremt små marginaler. Till och med när man gräver i siffrorna för de extrema exempel som regeringen försöker lyfta upp ser man att det handlar om väldigt små marginaler – långt under Konsumentverkets riktlinjer.

Remisskritiken är också tydlig. Rädda Barnen, Socialstyrelsen och flera andra instanser varnar för att barns rätt till social trygghet riskerar att försvagas. Vi är samtidigt i ett läge där Sveriges Stadsmissioners fattigdomsrapport visar att den ekonomiska utsattheten har ökat kraftigt de senaste åren. Stadsmissioner och kyrkor runt om i landet vittnar om att allt fler människor söker sig till matutdelningar och akut stöd för att få vardagen att gå ihop. Det är i det här läget som regeringen väljer att försämra skyddet för de familjer som redan har minst.

Fru talman! Propositionen riskerar också att slå hårt mot kvinnor. 92 procent av de ensamstående biståndsmottagarna med fler än tre barn är kvinnor. Det är en mycket tydlig varningssignal. När en reform nästan uteslutande slår mot en grupp kvinnor med barn måste jämställdhetsanalysen vara mycket stark, men det är den inte.

Jämställdhetsmyndigheten har varnat för att begränsningar i försörjningsstödet kan öka kvinnors ekonomiska beroende av en partner. Det är särskilt allvarligt när det gäller våld i nära relationer och ekonomiskt våld. Ekonomisk självständighet är ofta en förutsättning för att man ska kunna lämna en destruktiv eller våldsam relation.

Även personer med funktionsnedsättning riskerar att drabbas. Propositionen innehåller hårdare krav på läkarintyg, ökade möjligheter att kräva arbetslivsinriktad rehabilitering och större möjligheter att neka eller dra ned på stöd.

Myndigheten för delaktighet har påpekat att det saknas en samlad analys av konsekvenserna för personer med funktionsnedsättning, trots att nästan två av tio arbetslösa biståndsmottagare har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Funktionsrätt Sverige har också varnat för att många människor söker försörjningsstöd därför att andra trygghetssystem, exempelvis sjukförsäkringen, har blivit mer restriktiva. Detta är en viktig invändning. Om människor hamnar hos socialtjänsten därför att andra system brister är lösningen inte att försvaga även det yttersta skyddsnätet.

Fru talman! Vi behöver en politik som faktiskt gör det lättare för människor att komma i arbete. Det handlar om utbildning, språk, fungerande etablering, rehabilitering, tillgängliga arbetsplatser, en ordentlig arbetsmarknadspolitik och trygghetssystem som fungerar. Vi behöver investeringar i människors möjligheter, inte reformer som gör fattigdomen djupare.

Att människor fastnar i långvarig ekonomisk utsatthet är ett verkligt problem, men regeringens lösning angriper inte orsakerna till det utan angriper i stället människors marginaler.

Fru talman! Det yttersta skyddsnätet ska vara just ett skyddsnät. Det ska inte göras så tunt att människor faller igenom det. Jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 2.

(Applåder)

I detta anförande instämde Jacob Risberg (MP).