Herr talman! Den här regeringen är på väg att genomföra en av de största försämringarna för ekonomiskt utsatta barn på över 20 år. Faktum är att få regeringar i modern tid har drivit en politik som riskerat att slå så hårt mot barnens ekonomiska trygghet som denna. Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tar nu ännu ett steg i nedmonteringen av barns rättigheter och det yttersta skyddsnätet. Barn riskerar att inte ens garanteras den lägsta ekonomiska standard som samhället tidigare ansett helt nödvändig.

Reinfeldtregeringen började redan 2006 att minska försörjningsstödet kraftigt. Enligt oss och KU gick detta emot lagens tanke om att människor ska kunna leva på en rimlig nivå. Våra beräkningar visar att en ensamstående person fått cirka 2 000 kronor mindre och en barnfamilj cirka 6 000 kronor mindre i månaden att leva på än vad de egentligen har rätt till. Den här nedskärningen har genomförts i smyg av flera regeringar under lång tid.

Nu tar regeringen nästa steg i nedmonteringen genom en kraftig, överdriven och missvisande bild av människor som lever på försörjningsstöd. Regeringen vill få människor att tro att de som behöver stöd saknar drivkraft eller inte vill arbeta och att hårdare ekonomisk press därför skulle vara lösningen. Samtidigt målas bilden upp att människor lever gott på bidrag på hårt arbetande människors bekostnad. Regeringen talar om att bidragssystemen blivit för generösa, att människor måste pressas hårdare för att motiveras att arbeta och att det ska löna sig att ta ett jobb.

Verkligheten ser helt annorlunda ut. Låt oss i stället titta på hur det faktiskt ser ut!

2,5 procent av Sveriges befolkning lever på försörjningsstöd. Det är historiskt få. Den vanligaste mottagaren är en ensamstående person mellan 30 och 39 år. Den största gruppen är ensamstående män utan barn, följt av ensamstående föräldrar med barn. Orsakerna till att människor söker försörjningsstöd är inte lathet eller brist på vilja att arbeta. De söker hjälp på grund av arbetslöshet, sjukdom eller psykisk ohälsa eller för att de har fallit ur våra försäkringar, ofta som en direkt konsekvens av politiska beslut som monterat ned våra trygghetssystem.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den vanligaste mottagaren av försörjningsstöd är en ensamstående person som av konkreta orsaker står utan arbete. Denna grupp följs av ensamstående kvinnor med barn. Dessa kvinnor befinner sig ofta i liknande situationer. Inte sällan är de drabbade av våld eller utmattning och tvingas bära hela ansvaret för sina barn.

Att leva på försörjningsstöd är inte att leva i överflöd. Det är enligt lag att leva på existensminimum. Riksnormen ska täcka mat, kläder, hygien, telefon, fritid och andra absolut nödvändiga utgifter. Därutöver kan man få hjälp med skäliga kostnader för exempelvis boende och el. Det handlar alltså exakt om det en människa behöver för att kunna leva, inte en krona mer. Hur vi än vrider och vänder på det här lagstadgade beloppet erbjuder det inget liv i lyx.

När regeringen talar om hushåll som kan få upp till 46 000 kronor i månaden handlar det främst om ett räkneexempel. Om en familj med väldigt många barn bor i en stor bostad och får ta del av alla de bidrag som lagen medger kan det teoretiskt vara möjligt. I regeringens egna beräkningar räknar man dessutom som om olika bidrag staplas ovanpå varandra, trots att alla inkomster räknas av krona för krona mot försörjningsstödet. Man kan få bostadsbidrag och barnbidrag, men dessa räknas av från den norm man blivit beviljad.

Ingen kan ens säga med säkerhet hur många familjer enligt dessa exempel som faktiskt existerar, eftersom antalet är så litet att det riskerar att bli integritetskränkande att redovisa dem. Det vi däremot vet är att detta inte tillhör vanligheterna. Ändå är det med dessa extrema exempel som regeringen försöker legitimera ett lagförslag som i praktiken främst kommer att drabba barn ekonomiskt. Med aggressiv retorik har regeringen ställt människor emot varandra. Arbetande människor får höra att andra lever gott på bidrag, trots att verkligheten för människor med försörjningsstöd ofta handlar om stress, oro och kamp för att få vardagen att gå ihop.

Inte ett ord säger regeringen om att det aldrig har varit mer lönsamt att gå från försörjningsstöd till arbete, eftersom stödet under lång tid urholkats kraftigt. Inte ett ord säger man om att det är svårare att bevilja stöd i dag eller om hur svårt det är att få arbete när arbetslösheten är hög och människor står långt ifrån arbetsmarknaden. Inte ett ord säger man om hur den egna politiken skapar sådana revor i trygghetssystemen att människor faller igenom och till slut hamnar hos socialtjänsten. Inte heller vill man säga ett ärligt ord om vilka människor man faktiskt pratar om eller vilken verklighet de lever i. Men det ska jag göra här i dag.

Herr talman! Jag är nämligen en av dem som har levt på försörjningsstöd. När vi fick vårt första barn var vi för unga för att få föräldrapenning. Vi hade inga ekonomiska resurser runt oss och blev därför hjälpta av samhällets yttersta stöd. Jag är enormt tacksam över att ha vuxit upp i ett land där den hjälpen finns, men jag kan också säga att det inte var en dans på rosor. Det var en mycket tuff tid, så påfrestande att det helt ärligt fortfarande är lite svårt att prata om.

Jag är en av dem som suttit månad efter månad i kommunens väntrum med kontoutdrag och kvitton i handen redo att redovisa varje aspekt av min ekonomi. Jag har fått förklara, försvara och motivera varje liten utgift. Jag har lämnat möten med oro över att något skulle vara fel och att inkomsten skulle dras in. Jag har många gånger vänt på varje krona för att få ekonomin att gå ihop. Jag har låtit bli att gå till tandläkaren eller att köpa mig ett par riktiga skor. Jag har stått i matkön i den lokala affären med stigande puls och insett att pengarna ändå inte räckte till. Jag har med oerhörd skam fått lägga tillbaka varor framför mina grannar i kön och ursäkta mig för att jag helt enkelt inte hade råd. Den fruktansvärda känslan kan jag erkänna sitter kvar än i dag, nästan 30 år senare, trots utbildning, arbete och god inkomst.

Jag kan därför säga med all säkerhet att försörjningsstöd inte ger ett liv i lyx. Det är ett stöd för överlevnad. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att detta skedde innan försörjningsstödet började urholkas.

I detta liv saknades inte drivkraft. Jag var hemma med ett nyfött barn. När vi sedan blev myndiga och fick tillgång till föräldraförsäkringen förändrades vår situation drastiskt. Det som gav motivation och möjlighet att bygga ett liv var inte ekonomisk press eller fattigdom utan trygghet, möjligheter och ett samhälle som gav oss chansen att resa oss.

I dag står jag här som ledamot i Sveriges riksdag med akademisk utbildning och ett arbetsliv jag är stolt över. Jag kan med full säkerhet säga att det inte var fattigdomen som tog mig hit utan den möjlighet samhället gav mig att lämna den.

Herr talman! Trots mina egna erfarenheter bygger jag inte mina argument på känslor utan på fakta, statistik, forskning och professionens bedömningar. Fattigdom skapar inte drivkraft. Fattigdom skapar utsatthet, stress och i många fall livslånga konsekvenser för barn.

I de väntrum jag satt i för 30 år sedan såg jag det som den här regeringen vägrar se: ett mänskligt lidande som få skulle säga har varit ett fritt val. I dag är det människor i samma utsatthet som jag möter när jag som politiker besöker landets socialtjänster och alla de organisationer och församlingar som tvingas finnas till hands när samhället inte räcker till. Det är dem regeringen vill straffa.

Men det mest anmärkningsvärda med regeringens förslag är kanske vilka som faktiskt kommer att drabbas. Trots att den största gruppen med försörjningsstöd utgörs av ensamstående män utan barn är det inte för dem regeringen väljer att sätta det hårdaste taket, utan i stället för barnfamiljer. Ju fler barn en familj har, desto hårdare blir konsekvenserna. Det innebär att det tak regeringen inför i praktiken kommer att vara en reform för att skapa barnfattigdom. Det blir ett paradigmskifte som gör att mammor och barn inte längre garanteras en lägsta ekonomisk standard.

Men regeringen stannar inte där. I dag kan kommuner i vissa fall förstärka stödet till barnfamiljer, exempelvis inför jullov eller sommarlov. Den möjligheten vill regeringen nu helt ta bort. Det handlar om små men viktiga saker i barns tillvaro: möjligheter till något extra vid jul, till ett sommarlov med lite guldkant eller till att få känna sig som alla andra barn. Den lilla ljusglimten kommer nu regeringen att släcka rakt av. Så kan aldrig en regering som säger sig stå upp för barns rättigheter agera.

Herr talman! Kritiken mot hela regeringens reform är massiv. Remissinstanser, forskare och organisationer varnar för ökade sociala problem och större utsatthet för barn. Erfarenheter från andra länder visar dessutom att kraftigt försämrade villkor för barnfamiljer kan få allvarliga konsekvenser för hela samhället. När det yttersta skyddsnätet försvagas riskerar människor att falla fruktansvärt hårt. Det ger inte bara ett enormt lidande för dem som drabbas utan en otrygghet för oss alla. Människor i social utsatthet är kanske inte politikens starkaste väljargrupp, men de är medborgare med samma människovärde och samma rätt till trygghet som alla andra.

Vi som sitter i den här kammaren är valda för att försvara människors rättigheter och i synnerhet barns. Det gäller också människor som inte har starka röster eller stora resurser.

Den här reformen riskerar att fördjupa barnfattigdomen, öka utsattheten och skapa större klyftor i vårt samhälle. Den kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för de barn som drabbas.

För dessa kommer var och en av oss att bära ansvar. Därför uppmanar jag riksdagens ledamöter att rösta nej till reformen. Jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)