Herr talman! Tack, ledamoten, för det här replikskiftet!

Om vi först tittar på ungdomsarbetslösheten och de svenska siffrorna för denna kan vi se att dessa siffror även inkluderar ungdomar som studerar. Då blir frågan hur goda de är att använda som referenspunkt kopplat till att det alltid ska löna sig att arbeta. Jag tror att den kopplingen svajar. Jag köper helt enkelt inte det resonemang som ledamoten för – kanske för att vi har lite olika syn på samhället.

Jag vill också återkomma till att man hela tiden framställer detta som det enda vi gör. Jag vill mena att vi faktiskt också gör mycket arbete kopplat till exempelvis arbetsmarknadsinsatser. Jag som jobbar mycket inom socialförsäkringsområdet kan se att samordningsförbunden gör viktiga insatser för människor som står långt från arbetsmarknaden. Jag skulle säga att man måste jobba med en bred palett för att få människor i arbete.

Om vi tittar på alla de personer som är fast i utanförskapet kan vi nog se lika många olika berättelser om hur och varför man hamnat där. Men det finns en grupp som återkommande kommer med samma historia: När man först kom till Sverige kom man inte vidare utan fastnade från dag ett i bidragssystemet. Man kom aldrig därifrån. År ut och år in var man fast i utanförskapet.

Jag återkommer till kvinnan i Sundsvall som hade gjort den resan och sa att fler måste vakna. Vi kunde inför valet 2022 läsa om en sexbarnsmamma som också gjort denna resa och som också konstaterade: Jag önskar att någon hade ruskat om mig lite och hjälpt mig hela vägen – inte lämnat mig i kravlösheten, inte lämnat mig i utanförskapet.

Det är detta den här samlade bidragsreformen siktar på att ta sig an.