Herr talman! Precis, men grundfrågan handlade om detta med att det ska löna sig att arbeta. Som Reinfeldt när han förklarade jobbskatteavdraget: Jag kan få en tonåring att göra något för 100 kronor som hen annars inte skulle göra. Mentaliteten är att om det bara lönar sig att arbeta kommer arbetslösheten att gå ned.

Kanske ligger det något i att om vissa inte vill arbeta är det för att de ligger i hängmattan. Men jag funderar: Man har alltså mantrat att det ska löna sig att arbeta. Man ökar inkomsterna för dem som arbetar, och alla som inte har ett arbete håller man nere. Över tid minskar och minskar man sjukersättning, försörjningsstöd och allting sådant – för det har man gjort. Det har över huvud taget inte hängt med.

Men trots att det här gapet är större än vad det någonsin varit under 2000-talet är arbetslösheten fortfarande högre. Någonting stämmer inte i den här teorin, och jag undrar om ledamoten kan se det.

En sak som också hänt är att samhället blivit betydligt mer ojämlikt. I många kommuner söderut där vi haft borgerligt styre har vi också sett en ökad segregation.

Det finns alternativ man kan jobba med. Här vill jag lyfta mitt älskade Umeå, för det är den enda storstaden och kommunen utan utsatta områden. Vi har jobbat väldigt tydligt. Vi har högre skatt, men vi har också jobbat väldigt aktivt med både arbetsmarknadsinsatser och blandade boendeformer. Vi har sett till att ha en stark kommunal välfärd och skola, och vi har inte det här utanförskapet. Vi har rekordlåg arbetslöshet och stor tillit. Det finns alltså andra sätt att gå.

Min fråga kvarstår: Ser inte ledamoten att det finns ett problem i den här logiken? Varför satsar man inte på arbetsmarknadsåtgärder, utbildning och en massa andra saker som skulle kunna hjälpa människor tillbaka i arbete?