Herr talman! Tack till ledamoten för, ja, inlägget. Där fanns ju inget svar.

Det är mycket riktigt så att vi skiljer oss extremt mycket åt när det kommer till synen på människor och framför allt på barn.

Det är inte på något sätt så att människor ska lämnas ensamma. Det finns ingenting i vår politik som styrker det. Det här är slagord ni använder för att säga att vi på något sätt skulle vilja att människor går på bidrag. Men det vi vill, och det är jag så stolt över, är att människor ska ha en dräglig tillvaro. Vi har haft ett Fattigsverige. Vi vill aldrig tillbaka till det.

Jag får inte svar på min fråga, apropå Fattigsverige. Vad kommer att hända med de barn som kommer att ramla igenom det här systemet?

En sak ska man veta, och det tycker jag är något ganska märkligt med den här reformen: De vanligaste mottagarna är faktiskt ensamstående män, men dem man slår mot är barnfamiljer. Det är märkligt för mig.

Jag ställer frågan en gång till: Vad ska hända med dem som kommer att ramla igenom hela det här systemet på ett sätt som inte har skådats i Sverige på mycket, mycket länge? Vart ska de ta vägen? Hur ska de få sina rättigheter tillgodosedda?

Och jag vill faktiskt passa på att säga en sak: Det här handlar inte om kriminalitet. Det är inte det som är den yttersta frågan här. Det är värdighet. Det är att barn inte ska växa upp i fattigdom i ett rikt land som Sverige. Jag vill bara tillägga det.