Herr talman! Jag tror att ledamoten glömde ett ”inte” och att det var därför det blev så förvirrande.

Förslaget är snarare en del av en integrationspolitik. Först och främst måste jag rätta ledamoten på en punkt: Man kan ha tre barn upp till 21 år i hushållet. Där försämras alltså inte möjligheterna jättemycket – om man nu kallar bidrag möjlighet.

Precis som i det exempel som jag gav i mitt anförande växer det alltså upp barn i Sverige i dag som tror att man på sin 18-årsdag ska ringa socialen för att få en egen akt. Man tror att det är socialen som står för försörjningen. Det säger ju väldigt mycket om vilket system vi har haft hittills. Om något ska detta ses som en bättre integrationspolitik. I Sverige kan människor ha hur många barn de vill och förmår, men de måste också vara beredda att försörja sin familj. Det är liksom en grundläggande inställning.

Om vi nu ska prata integrationspolitik: Det andra exemplet jag nämnde i mitt anförande är att man kan bo i Sverige i sex till åtta år och inte lära sig språket men under tiden skaffa sig tre barn och tycka att man ska få ännu mer resurser från socialen. Det svenska välfärdssystemet är inte byggt för det. Det är en helt ohållbar situation – som dessutom cementerar de här kvinnorna i ett utanförskap som är helt orimligt. Men det verkar vara socialdemokratisk politik: mer bidrag och mer bidrag. Det är det enda.

Sedan är det fascinerande att vi ibland får höra det här med att kriminaliteten beror på sänkta bidrag. Det är något som florerar mycket nu. Men om det vore så undrar jag varför till exempel Polen, som har lägre bidrag och köpkraft samt svagare välfärd än Sverige, har betydligt lägre siffror när det gäller rån, våldsbrott och mord. Varför? Handlar det inte också om kultur, normer och värderingar? Är allting kopplat till bidragsnivåerna? I så fall skulle vi ju ha världens lägsta kriminalitet i det här landet, och det har vi inte, herr talman.