Herr talman! För flera år sedan kom jag i kontakt med en socialsekreterare med många års erfarenhet av bland annat biståndshandläggning. Hon berättade engagerat om olika uppdrag och möten som hon haft genom åren. Hon hade både en bred erfarenhet av yrket och en väldigt human inställning till alla de livsöden som hon kom i kontakt med via olika uppdrag runt om i landet.

Av alla de situationer och möten hon berättade om har ett särskilt satt sig fast i mitt minne. Hon hade vid den här tidpunkten ett uppdrag som biståndshandläggare i en förort och spenderade denna dag tid på att svara i telefon. Plötsligt ringde en ung man och deklarerade att han just denna dag fyllde 18 år och att det därmed hade blivit dags för socialen att upprätta en egen akt åt honom.

Vad menade han då med en egen akt? Jo, nu var han ju myndig och skulle därmed behöva en egen inkomst från socialen och inte leva på sina föräldrars inkomst från socialen.

Herr talman! Man kan ju skratta åt den här lite dråpliga historien, men den är egentligen sorglig på alla sätt. Den speglar både ett bidragsberoende och hur detta på sina håll har blivit en kultur där detta har normaliserats så pass mycket att en frisk, ung man lever i villfarelsen att det är socialen som ska försörja honom.

Vad gjorde biståndshandläggaren då? Jo, hon gjorde honom faktiskt den stora tjänsten att förklara att han måste skaffa sig ett arbete eller studera för att i framtiden kunna försörja sig själv. Det är så det är i Sverige – eller i alla fall borde det vara så.

Herr talman! Sverige behöver en ny riktning i bidragspolitiken. Under alldeles för lång tid har vi sett hur människor fastnat i ett långvarigt bidragsberoende, hur utanförskap gått i arv och hur skillnaden mellan att arbeta och att leva på bidrag i vissa fall blivit obefintlig.

Jag ska berätta om ett annat möte. För ett tag sedan träffade jag ett par kvinnor som kommit till Sverige för sex respektive åtta år sedan. Tack vare en tredje kvinna som var med i sällskapet och som hade lärt sig väldigt bra svenska kunde vi ha ett jätteintressant samtal om allt mellan himmel och jord.

Liksom alla mammor pratade de engagerat om sina barn, om framtiden, om glädje och sorg och så vidare. Det var två väldigt fina kvinnor. De hade också en del gemensamt. De pratade väldigt knapphändigt svenska, de hade ingen utbildning att tala om och de hade fått tre barn var sedan de kom till Sverige. De gillade inte de nya kraven på sfi som nu införs, och de tyckte att de borde få mer pengar av socialen.

Herr talman! Vi kan prata om jämställdhet, egenmakt och möjligheten att styra sitt eget liv, men så länge vi fortsätter betala för att kvinnor ska vara hemma med barn utan att kunna försörja sig själva och utan några krav på utbildning, integration eller anställbarhet ekar det väldigt tomt. Det är inte hållbart, värdigt eller rättvist i ett samhälle vars välfärd i grunden är byggd på arbete, ansvar och sammanhållning. Därför reformerar vi nu bland annat försörjningsstödet.

Varför gör vi då detta? Gör vi det för att straffa människor? Nej, så är det självklart inte. Vi gör det för att återupprätta – eller man kanske ska säga införa – arbetslinjen och hjälpa fler människor att gå från bidrag till egen försörjning. Sanningen är nämligen att arbete inte bara handlar om lön. Det handlar om frihet, integration, egenmakt och framtidstro. Och det handlar faktiskt om rättvisa: Den som pliktskyldigt går till jobbet ska helt enkelt inte behöva försörja någon som är kapabel att jobba men inte gör det – någon som är kapabel att arbeta men vägrar göra sig anställbar.

Det är därför regeringen tillsammans med oss sverigedemokrater nu lägger fram förslaget om ett reformerat försörjningsstöd med bidragstak och tydligare drivkrafter till arbete. Vi moderniserar riksnormen så att den bättre speglar verkliga kostnader och faktisk baskonsumtion. Vi inför ett bidragstak för större hushåll därför att systemen måste vara långsiktigt hållbara och rättvisa mot dem som arbetar och betalar skatt. Vi begränsar också möjligheten att rutinmässigt betala ut högre försörjningsstöd än riksnormen, samtidigt som undantag fortsatt ska kunna göras när det finns särskilda eller synnerliga skäl.

Herr talman! Det här handlar om balans. Det handlar om samhällskontraktet. Samhället ska alltid finnas där för den som verkligen behöver stöd, men bidragssystemen får aldrig bli utformade så att de passiviserar människor eller gör det mindre lönsamt att arbeta.

Vi ser också hur välfärdssystemen under många år har utsatts för fusk och missbruk. Skenseparationer och felaktiga utbetalningar är ett ständigt växande problem. Därför genomförs nu flera reformer för att stärka kontrollen, förbättra informationsutbytet myndigheter emellan och stoppa bidragsbrott. Varje skattekrona som går till fusk är nämligen en krona som tas från äldreomsorgen, sjukvården eller människor som faktiskt har rätt till stöd.

En annan viktig förändring är att ekonomiskt bistånd tydligare kopplas till laglig vistelse i Sverige. Den som vistas olagligt i landet ska inte kunna etablera långvarig försörjning genom svenska skattebetalares pengar. Akut hjälp ska kunna ges i vissa nödsituationer – det är både rimligt och nödvändigt för att upprätthålla respekt för svensk lagstiftning och ett hållbart välfärdssystem – men vi kan inte fortsätta premiera illegal vistelse i Sverige.

Vidare stärker vi kraven på aktivitet och rehabilitering. Den som kan arbeta ska arbeta, och den som är sjuk ska få stöd tillbaka till arbetsförmåga. Därför införs krav på läkarintyg vid längre sjukfrånvaro och ökade möjligheter till arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi accepterar inte längre att människor år efter år lämnas i passivitet utan någon väg tillbaka.

Det här är en avgörande skillnad i synsätt mellan oss och oppositionen. En del partier vill avslå reformen helt, och en del säger nej till centrala delar. Det talas ofta om bidrag som lösningen, men vi talar om ansvar, arbete och egenmakt. Vi tror nämligen på människors förmåga. Vi tror att de flesta människor kan stå på egna ben, försörja sig själva och skapa en bättre framtid för sina barn. Politikens uppgift är inte att cementera beroende utan att skapa vägar in i arbete och gemenskap.

Vi måste vara ärliga här: Sverige har inte råd med ett ytterligare växande permanent utanförskap. Som vi sedan länge har sett finns det stora områden där bidragsberoendet är omfattande, arbetslösheten hög och integrationen misslyckad. Om vi inte vågar reformera systemen nu kommer problemen bara att växa sig än större. Därför är den här reformen viktig. Den är ett steg på vägen. Den markerar ett skifte från bidragslinje till arbetslinje, från passivitet till aktivitet och från kravlöshet till ansvarstagande.

Herr talman! Sverige ska vara ett land där den som behöver hjälp får stöd men också ett land där människor förväntas göra sitt bästa för att bli självförsörjande. Det är bland annat så vi bygger ett starkare, tryggare och mer sammanhållet samhälle.

Med det yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.