Herr talman! Detta var intressant, och vi kommer att debattera försörjningsstödet mer senare. Jag tycker att det är intressant att höra hur alla dessa reformer återkommande lindas in i en sorts bild av omtanke om invånarna. När man tydligt pressar, som vi nyss fick höra i repliken, framkommer bilden av personer som ligger i en hängmatta och kanske inte vill jobba. Den ligger där i bakgrunden hela tiden – vi får inte glömma bort det.

Faktum är att de människor med försörjningsstöd som jag har träffat vill jobba. Jag förstår dem. Med deras låga inkomst kan jag förstå att många av dem sitter dag ut och dag in med en ekonomisk stress som nästan äter upp dem inifrån. Det är den verklighet som många befinner sig i, och den vill man inte vara i. Man ska komma ihåg den utgångspunkten: Människor vill väldigt gärna arbeta – i synnerhet i den verklighet som vi i dag befinner oss i. Det har aldrig lönat sig så mycket att arbeta som det gör nu. På 20 år har gapet ökat något helt markant.

De människor som lever med försörjningsstöd – det yttersta skyddsnätet – är så pass marginaliserade ekonomiskt. Det finns ingenting man hellre vill än att komma i arbete.

Aktivitetskrav är intressant. Jag minns när jag fick besöka en återbruksverksamhet som vi hade. Jag har också besökt flera andra verksamheter som just jobbar med att försöka hjälpa människor tillbaka och med att bryta det här utanförskapet. Det var en fantastisk verksamhet där personer fick komma in och ha en meningsfull sysselsättning och sakta men säkert kunna ta steget vidare.

Denna återbruksverksamhet var väldigt stor eftersom den byggdes en gång i tiden när ganska många var i behov av att komma ut i arbete. I dag – liksom de senaste åren – ekar där nästan tomt, och de arbetar med väldigt få. Försörjningsstödet är ju nere på ett minimum, och när jag träffade verksamhetsledaren sa han att de personer de arbetar med – nu har ju kommunen också inrättat andra insatser – har komplexa behov.

Det kan finnas flera diagnoser. Det kan vara funktionsnedsättningar, och det kan vara psykisk problematik. Det kan vara personer som ena dagen orkar vara med och då är glada men som nästa dag inte finns där och inte ens orkar ringa och sjukskriva sig. Så är det för många av de människor de möter.

Någonting han återkom till var en reflektion över att de har att göra med så många som fallit mellan stolarna och som kanske egentligen borde vara permanent sjukskrivna. De har inte någon arbetsförmåga och kommer aldrig att ha det, hur mycket de än skulle vilja. När det gällde andra personer kunde man undra lite över var Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadsinsatserna fanns.

Det arbete som många kommuner nu gör beror många gånger på att staten ju inte tar sitt ansvar. Staten tar inte sitt ansvar för utbildningsinsatser, staten tar inte sitt ansvar för arbetsmarknadsinsatser och staten tar inte sitt ansvar för att göra ordentliga bedömningar av människors sjukförmåga eller arbetsförmåga. Då tvingas kommuner kliva in.

Det perspektivet ska vi ha med oss – för vad gör regeringen? Vi har haft flera ministrar inom arbetsmarknadsfrågor, och vi har varit inne på det bristande arbetet med att försöka skapa insatser. I stället kräver regeringen detta av kommunerna. Allt som man inte lyckas med på nationell nivå kan man skylla på regioner och kommuner. Detta har vi hört återkommande i fyra år.

Aktivitetskravet är i sig inte dumt. Fungerande aktivitetsstrukturer ute i kommunerna kan ha väldigt goda effekter, det vill vi vara tydliga med från Miljöpartiet, och det är därför vi inte yrkar avslag på propositionen. Det måste dock vara genomförbart på rätt sätt, alltså ett sätt där man också samverkar med statliga myndigheter – som för en gångs skull kanske tar sitt ansvar, men man får väl säga att det återstår att se. Det ska vara individanpassat och flexibelt, och man ska jobba för att hjälpa individer tillbaka till det de drömmer om: att kunna ha en meningsfull sysselsättning.

Jag vill skicka med några orosmoln gällande detta. Ett orosmoln är, som jag nämnde i replikskiftet, att det är socialnämnderna som kommer att ha ansvaret, och många av dem är otroligt överbelastade med de reformer som har tryckts ned. Vissa är väl genomtänkta – ett exempel är den nya socialtjänstlagen, som är jättebehövlig och som vi har tragglat igenom från vår regering över till den regering vi har nu – men det är ett massivt tryck.

Det är enormt mycket som måste förändras, och vi har givetvis en oro för att socialnämnderna inte kommer att mäkta med om man trycker igenom det här ogenomtänkt. Då får vi inte ut meningsfulla aktiviteter till dem som behöver det.

Ett annat orosmoln vi har gäller att vi riskerar att få en administrativ belastning om detta genomförs på ett felaktigt sätt. Personer måste komma in med sjukintyg om de inte kan delta fullt ut och sjukintyg om de inte kan delta under en vecka eller mer, och det här måste uppdateras. Det blir en administrativ börda som kanske inte skulle behövas. Det är några farhågor vi har, och därför kommer vi att följa upp det här noga.

En tredje farhåga vi har är kopplad till den djupt felaktiga bild av personer med försörjningsstöd som återigen konsekvent förmedlas. Många av dem är personer med både psykisk ohälsa och samsjuklighet, och framför allt finns funktionsnedsättningar med. Det finns en risk att de faller mellan stolarna igen och kanske i värsta fall inte kan ta del av det yttersta skyddsnätet. Detta skulle vara väldigt förödande, och därför har vi givetvis också yrkat på de reservationer som lyfter fram det som handlar om att göra en ordentlig uppföljning.

Avslutningsvis är nog en av de viktigaste sakerna att vi behöver genomföra det här på rätt sätt, och då behöver vi ha med oss kommunerna. Vi behöver jobba tillsammans. Vi behöver ha en dialog, och regeringen behöver ta sitt ansvar. Så länge regeringen inte tar sitt ansvar är det fullständigt vansinnigt att man ska ställa krav och införa sanktioner mot kommunerna. Vi tror inte på det – det är helt fel väg att gå.

Det finns inga som är gladare än kommunerna när man lyckas få människor från försörjningsstöd till arbete. Vi måste alltså göra detta gemensamt, och vi måste få bort den misstänksamhet som hela tiden råder från den här regeringen mot kommuner och regioner.

Vi i Miljöpartiet yrkar därför bifall till reservation 5.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 maj.)