Herr talman! Det kom ett litet ord som gav bilden av att det här är människor som på ett eller annat sätt saknar motivation. Det är inte det som är problemet – det handlar om förutsättningar.

Jag har varit på folkhögskolor över hela landet som säger att regeringen nu drar ned på deras verksamhet. Folkhögskolor är till exempel en jättebra väg in i arbete. Vi pratar om att det kommer att finnas undantagsregler och sådant, men problemet, som jag ser det, är att människor lätt ramlar igenom dem – det är därför som de är hos socialtjänsten.

Jag läste till exempel om en kvinna som har svåra ryggmärgssmärtor men som ändå bedöms vara arbetsför. Vad kommer att hända när hon hamnar i den här situationen? Jo, hon kommer att få sänkt försörjningsstöd – ett försörjningsstöd som flera regeringar i rad har sänkt olagligt. Resurserna är redan väldigt knappa. Det har aldrig lönat sig så mycket att arbeta som det gör i dag, men det säger man inte ett ord om. Det tycker jag är oärligt.

Visst hade det varit ett problem om man hade gjort allt man hade kunnat för att få ut människor på arbetsmarknaden och de ändå hade stått och sagt att de inte tänkte ta något jobb, men så ser det inte ut i dag.

Mitt stora problem med det här är alla de människor som kommer att ramla igenom. De kommer att drabbas extremt hårt för att de redan i dag lever på knappa resurser. Vart ska de ta vägen? Vi kommer att få ett nytt Fattigsverige.

Jag säger så här: Om man inför de här sakerna, ser till att det skapas en aktiv arbetsmarknad och ser till att människor har möjlighet att komma ut i jobb kommer de här sakerna att lösa sig ändå. Min fråga kvarstår: Varför gör man inte detta först för att sedan se vad man behöver gå vidare med?