Herr talman! Jag tycker att det här är en intressant filosofisk debatt. Den tar jag del av på många sätt utöver de debatter som förs i riksdagen. Jag tycker det är väl värt att reflektera över sådana saker. Det vi kan ta till oss är att den folkliga acceptansen för exempelvis kameraövervakning har varit långt större än vad politikens acceptans har varit genom årtiondena.

Kamerorna har fått större plats i våra samhällen. Man kan filosofera över hur allmänheten uppfattar att det finns en kamera. Innebär det faktum att man blir övervakad per automatik att man undviker ett område eller undviker vissa beteenden? Jag tror inte att det är så.

Givet begränsningarna i propositionen tror jag inte att kameror ute på stan kommer att föranleda att befolkningen begränsar sina rörelsemönster på något sätt. Det torde i så fall vara tvärtom. I propositionen kan man läsa att användningen av detta ska begränsas till personer som är misstänkta för allvarliga brott. Jag tror alltså tvärtom att man törs röra sig mer i exempelvis centrumnära miljöer snarare än att undvika dem för att man är rädd för allvarlig brottslighet.

Människors frihet från brott är ett perspektiv som väger väldigt tungt i den här debatten. Om man riskerar att utsättas för allvarlig brottslighet eller andra kränkningar undviker man ju offentliga miljöer. Det kan undvikas genom en viss typ av bevakning som ger någon form av trygghet för dem som befinner sig i centrumnära miljöer och annat. Jag tycker att vi har en bra balansgång i det här, medan splittringen i oppositionen är tydlig, som jag anförde i mitt första inlägg.