Fru talman! Vi diskuterar i dag betänkande 2025/26:SoU29 om aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd. Sverigedemokraterna ställer sig bakom förslaget i betänkandet.

Vi gör det därför att arbete, egen försörjning och delaktighet är viktiga komponenter både för individen och för samhället. Försörjningsstöd ska vara ett skyddsnät när livet tillfälligt inte fungerar. Det ska finnas där när människor behöver hjälp, men det ska inte vara en permanent lösning som i förlängningen blir en livsstil som leder till utanförskap.

Det är därför rimligt att den som kan arbeta, studera eller delta i aktiviteter också förväntas göra det. Det handlar inte om att misstänkliggöra någon, utan det handlar om att stärka människor.

För många som levt med försörjningsstöd under lång tid leder det till passivitet, sämre självkänsla, ökad isolering, psykisk ohälsa och en allt svårare väg tillbaka till arbetsmarknaden. Detta kan aktivitetskravet bryta. Det kan handla om praktik, arbetsträning, språkutbildning, samhällsorientering, jobbsökande och kompetenshöjande insatser. Poängen är att människor ska komma närmare arbete och egen försörjning – inte längre bort.

Fru talman! Vi måste också tala om barnperspektivet i denna fråga. Vi vet att ett långvarigt bidragsberoende inte sällan går i arv mellan generationerna. Barn växer upp i miljöer där de aldrig ser sina föräldrar gå till ett arbete, och hela familjen lever på försörjningsstöd. Utanförskap riskerar att bli det normala.

Det är därför viktigt att reformen också stärker barnens möjligheter. När föräldrar deltar i aktiviteter och kommer närmare arbete får fler barn möjlighet att gå i förskola, tidigt komma in i samhället och lära sig det svenska språket. Kommunerna ska tillhandahålla förskola när föräldrarna deltar i aktiviteter, och det kommer att få stor betydelse för barnens framtid. Barn som tidigt lär sig svenska, får social gemenskap och förbereds inför skolstart får också bättre förutsättningar att själva lyckas längre fram i livet. Det handlar alltså inte bara om dagens försörjningsstöd utan också om att bryta framtida utanförskap.

Fru talman! Vi vet också att dagens system ibland utnyttjas och missbrukas. Det finns personer som uppbär försörjningsstöd samtidigt som de arbetar svart eller befinner sig helt utanför arbetsmarknadens kontrollsystem. Det är orättvist. Det är orättvist mot skattebetalarna, mot dem som arbetar och mot dem som faktiskt behöver stödet.

Tydliga aktivitetskrav kommer att bidra till att fler väljer att gå från bidrag till arbete – lagligt arbete. Det stärker både legitimiteten i välfärden och tilliten till våra system.

I min hemkommun Hörby införde vi aktivitetskrav i mitten av förra mandatperioden, och vi såg snabbt mycket fina resultat. Vissa personer slutade helt enkelt ansöka om bidrag när kommunen tydligt aviserade att alla misstänkta bidragsbrott skulle polisanmälas. Det var gott och väl, men det allra roligaste och mest positiva var att många som hade levt helt passiva liv och stått långt från arbetsmarknaden kom ur sitt utanförskap genom att delta i någon av de aktiviteter som kommunen erbjöd. De fick tillbaka ett sammanhang och en livsglädje och kunde i förlängningen gå vidare till arbetsmarknaden. Det var fantastiskt roligt att se denna utveckling!

Detta leder mig osökt in på människoperspektivet i denna åtgärd. Arbete handlar inte bara om lön, utan det handlar också om gemenskap, struktur, ansvar, självständighet och känslan av att behövas.

När människor går från långvarigt bidragsberoende till arbete förändras ofta hela livssituationen. Barn ser sina föräldrar gå till jobbet. Människor får större frihet att påverka sina liv. Möjligheten att bli en del av samhället stärks. Det är i grunden positivt och socialt hållbart.

Fru talman! Samtidigt är det viktigt att aktivitetskravet används klokt. För vissa kommer det att ge resultat fort, medan andra kommer att behöva mer tid och utvecklas genom att ta många små steg. Människor har olika förutsättningar. Den som är sjuk, lider av psykisk ohälsa eller står långt från arbetsmarknaden behöver rätt stöd och rätt insatser.

Här är det viktigt att kommunerna tar sitt ansvar. Aktivitetskravet är inte bara något som ska läggas i famnen på en arbetslös som en uppgift att ta hem och lösa. Kommunerna får krav på sig att hjälpa alla ”sina” bidragstagare att komma närmare arbetsmarknaden för att i möjligaste mån bli självförsörjande. Kraven på den enskilda individen måste därför kombineras med individanpassning, rehabilitering, utbildning och tydlig uppföljning.

Alla människor kommer inte att kunna arbeta heltid eller deltid, och vissa kommer kanske inte att kunna arbeta alls, men alla har rätt till hjälp att se de möjligheter som finns för var och en, oavsett förutsättningar. Sverige behöver en socialpolitik som hjälper människor framåt och ser till att de inte fastnar i passivitet.

Fru talman! Sverigedemokraterna menar att välfärden ska bygga på både rättigheter och ansvar. Den som behöver stöd ska få stöd. Men samhället ska också förvänta sig att människor gör vad de kan för att komma vidare till en egen försörjning. Det är bra för individen, det är bra för samhället och det är inte minst bra för tilliten till välfärden.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.