Herr talman! Hedersrelaterat våld och förtryck är ett av de allvarligaste uttrycken för ofrihet i vårt samhälle. Det handlar om unga människor vilkas livsutrymme begränsas. Deras rätt att välja sitt liv tas ifrån dem, och i värsta fall är deras liv faktiskt i fara. Det är därför både viktigt och positivt att riksdagens partier står eniga bakom utskottets skrivelse.

De lagförslag som nu läggs fram är nödvändiga. De täpper till luckor i lagstiftningen och stärker skyddet mot tvångsäktenskap, mot barnäktenskap och mot att unga förs ut ur landet för att giftas bort. De skärper straffen och tydliggör att Sverige inte accepterar dessa övergrepp, oavsett var de äger rum. Detta är bra och viktigt. Det är ett steg framåt.

Vi får dock inte låta lagstiftningen bli slutpunkten, herr talman, utan den måste vara utgångspunkten. Kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck vinns inte enbart i lagboken. Den vinns också i klassrummet, i socialtjänsten, i civilsamhället och i mötet med den unga som inte vågar berätta. Den vinns i kunskap, i tillit och i modet att agera i tid. Därför vill jag lyfta fram tre avgörande perspektiv som måste genomsyra det fortsatta arbetet.

För det första måste kunskapsspridningen fortsätta och fördjupas. I Sverige har vi under lång tid byggt upp kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck. Ett nationellt kompetenscentrum har spelat en viktig roll. Vi måste dock vara ärliga: Kunskapen får aldrig bli koncentrerad till ett fåtal aktörer eller individer. Den behöver finnas i hela landet – hos lärare, kuratorer, socialsekreterare, poliser och vårdpersonal. Den behöver vara levande, uppdaterad och integrerad i det dagliga arbetet.

Om kunskapen blir för centraliserad riskerar vi sårbarhet. Om den blir personbunden riskerar vi att tappa den. Om den inte sprids riskerar vi att unga faller mellan stolarna. Därför behöver vi fortsätta att stärka den breda kompetensen i hela välfärdssystemet. Det måste vara lika självklart att upptäcka och agera mot hedersförtryck som mot andra former av våld.

För det andra, herr talman, måste vi stärka civilsamhället – inte urholka det. Utsatta unga vänder sig ofta inte i första hand till en myndighet utan snarare till en ideell organisation, en stödlinje eller en förening – någon som talar samma språk, delar deras erfarenheter eller känns trygg att lita på.

Civilsamhällets organisationer har en unik förmåga att nå de mest utsatta. De bygger förtroende där resten av samhället ibland inte når fram. De arbetar långsiktigt och relationsbaserat. Ofta har de små resurser, men deras arbete får ändå stor effekt. Just därför är det avgörande att deras resurser inte urholkas.

Vi ser i dag att många organisationer vittnar om kortsiktiga bidrag, osäker finansiering och svårigheter att planera sin verksamhet. Det riskerar att försvaga hela arbetet mot hedersrelaterat våld. Om vi menar allvar med att skydda utsatta barn och unga måste vi också ge stabila och långsiktiga förutsättningar till dem som når dem bäst. Att stärka civilsamhället är inte ett sidospår, utan det är en kärnfråga.

För det tredje, herr talman, måste arbetet alltid ha ett tydligt hbtqi-perspektiv. Hedersrelaterat våld och förtryck drabbar inte alla lika. För hbtqi-personer kan utsattheten vara särskilt allvarlig. Det kan handla om att man tvingas dölja sin identitet eller utsätts för hot, våld eller social isolering. Det kan också handla om så kallade omvändelseförsök, alltså försök att förändra eller förneka en persons sexuella läggning eller könsidentitet.

Vi vet att detta förekommer i Sverige. Vi vet också att det orsakar stor skada psykiskt och socialt och att det i värsta fall får livshotande konsekvenser. Därför räcker det inte att hoppas att befintlig lagstiftning ska fånga upp alla dessa situationer. Vi behöver en tydlig, träffsäker och normerande lagstiftning som förbjuder omvändelseförsök mot hbtqi-personer, oavsett om de sker genom upprepade handlingar eller vid enskilda tillfällen.

Lagstiftning är dock bara en del. Vi måste också säkerställa att stödinsatser, skydd och förebyggande arbete utgår från ett hbtqi-perspektiv, att de som möter unga har kunskap om dessa särskilda utsattheter och att ingen lämnas utan hjälp på grund av vem den är. Ett arbete mot heder som inte inkluderar hbtqi-perspektivet riskerar att missa några av de mest utsatta.

Herr talman! Vi står i dag bakom viktiga lagändringar. De gör skillnad. De stärker skyddet och sänder en tydlig signal, men vårt arbete får inte stanna här. Vi behöver fortsätta att bygga kunskap i hela samhället. Vi behöver stärka civilsamhället, inte försvaga det. Vi behöver även säkerställa att kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck alltid inkluderar ett tydligt hbtqi-perspektiv.

I grunden handlar detta om något mycket enkelt och samtidigt mycket stort: rätten att leva det liv man själv väljer, rätten att vara den man är och rätten att göra detta utan rädsla. Det är denna rätt vi försvarar här i dag.

(Applåder)