Herr talman! Stort tack till ministern för möjligheten att debattera frågan i dag, och jag tackar för svaret så här långt.

Herr talman! De allra flesta människor vill arbeta. De vill gå till jobbet, känna sig behövda och vara en del av gemenskapen. Men det finns människor som inte orkar hela vägen genom dagens arbetsliv. Just den stressrelaterade psykiska ohälsan och långa sjukskrivningar har vi under en tid sett öka. När människor blir sjuka måste sjukförsäkringen ge verkliga möjligheter att komma tillbaka, inte bara pröva människor bort från deras arbete. Det var just därför den socialdemokratiska regeringen införde undantaget efter dag 180 i sjukförsäkringen.

Grundtanken var enkel. Människor som har möjlighet att komma tillbaka till sitt ordinarie arbete ska få rimliga förutsättningar att rehabiliteras färdigt först. Människor är inga maskiner. En utmattad undersköterska blir inte frisk bara för att Försäkringskassan börjar prata om normalt förekommande arbete. En lärare som har gått in i väggen blir inte frisk av ekonomisk oro, och en förälder till ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir inte mindre stressad av att behöva kämpa mot systemet.

Riksrevisionens rapport visar faktiskt att reformen hade positiva effekter – eller har positiva effekter. Den som fick sin arbetsförmåga bedömd med stöd av begreppet övervägande skäl har haft större möjlighet att återgå till sitt arbete. Det är viktigt, och det visar att rehabilitering och trygghet hänger ihop.

Men vi ser också att avslagen vid dag 180 återigen ökar. Jag noterar att statsrådet egentligen inte gav mig ett svar på min fråga. I stället blir det uppräkningar av satsningar, strategier och myndighetsuppdrag. Det är bra, men människor behöver också få veta.

Vi behöver jobba på flera fronter samtidigt. Ja, vi behöver forskning om stressrelaterad ohälsa och utmattning för att förstå varför så många människor går sönder i arbetslivet. Vi behöver stärka det systematiska arbetsmiljöarbetet. Vi behöver fler kollegor i välfärden så att undersköterskor, socialsekreterare och lärare orkar göra sitt jobb utan att bli sjuka själva.

Sanningen är att människor inte blir sjuka i ett vakuum. Försäkringskassan konstaterar att stressrelaterad psykisk ohälsa står för en allt större del av de långa sjukfallen och att just arbetsbelastningen är en central orsak, och därför räcker det inte att diskutera kontrollstationer i sjukförsäkringen.

Vi behöver prata om arbetsvillkor, arbetsmiljö och hur pressen i samhället ser ut. Jag noterar också att statsrådet i sitt svar sa att de längre sjukfallen delvis är en följd av regeländringarna kring undantaget vid dag 180. Därför är det rimligt att fråga vad regeringen och Sverigedemokraterna egentligen vill göra med undantaget. Tänker man göra tillämpningen hårdare? Tänker man begränsa möjligheten att få arbetsförmågan bedömd mot ordinarie arbete? Står regeringen bakom grundtanken att människor ska få en verklig möjlighet att rehabiliteras tillbaka till sitt arbete?