Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag är väldigt tacksam över att Nadja Awad tar upp den viktiga frågan om jämställda löner inom välfärden. Jag vill också tacka Ciczie Weidby för hennes inlägg och engagemang.

Jag tror att vi måste börja med att prata lite mer om den svenska modellen. Den svenska lönebildningsmodellen är inget smörgårdsbord där politiker kan välja att låta parterna hantera vissa delar och sedan vara inne i andra delar. Då kommer modellen inte att hålla över tid.

Regeringen arbetar aktivt för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet om ekonomisk jämställdhet – kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller betalt arbete, som ska ge ekonomisk självständighet livet ut.

Enligt Medlingsinstitutet är den enskilt viktigaste variabel som förklarar löneskillnaderna mellan kvinnor och män att de arbetar i olika yrken och sektorer, vilket också har påpekats här. Könsfördelningen på arbetsmarknaden kan främst förklaras av att kvinnor och män i hög grad väljer olika utbildning.

Statistiska centralbyråns index för yrkessegregering visar att arbetsmarknaden gradvis sedan 2005 har blivit mindre könssegregerad. Det är positivt att löneskillnaden mellan män och kvinnor har minskat under de två senaste decennierna, även om minskningen har avstannat de senaste åren. År 2024 uppgick den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män till 10,2 procent. Den standardvägda löneskillnaden mellan kvinnor och män med hänsyn till skillnader vad gäller ålder, utbildning, sektor, yrke och arbetstid uppgick 2024 till 4,6 procent.

Åter till den svenska arbetsmarknadsmodellen och synen på den. I enlighet med den modellen är det arbetsmarknadens parter som bär huvudansvaret för lönebildningen. Regeringen värnar denna modell, och vi har väldigt stort förtroende för att parterna tar sitt ansvar för att bidra till att minska löneskillnaden mellan kvinnor och män.

Mina frågor tillbaka till Vänsterpartiet är: Står ni bakom den svenska modellen för lönebildning? På vilket sätt tror ni att den typ av förslag ni lägger fram kommer att påverka den svenska lönebildningsmodellen i grunden? Finns det inte stora risker med att agera på ett sätt som gör att parterna inte känner att de bär det fulla ansvaret för lönebildningen i Sverige? Vad skulle hända den dag de känner att de inte bär det fulla ansvaret? Kommer de då att ta något ansvar över huvud taget?