Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag hoppas att vi kan ha en konstruktiv debatt om assistansersättningen.

Jag lämnade in interpellationen och hoppades på att debatten skulle kunna genomföras innan vårbudgeten lades fram, men jag förstår att ministern har fullt upp.

Läget inom personlig assistans är katastrofalt. Assistansersättningen är för låg. Det löfte som regeringen och Sverigedemokraterna har gett om en indexering av assistansersättningen har lagts på is; det framkom i vårbudgeten.

Regeringen valde dessutom att strunta i tillkännagivandet från en majoritet i riksdagen om en indexering av assistansersättningen. Det är en demokratisk fråga.

Det är också en fråga om verkligheten och hur den verkligheten kommer att se ut för de assistansberättigade, för personalen inom assistansen och för assistansanordnarna. Vem ska ta passen i sommar eller i andra obemannade scheman? Jag antar att det inte är regeringens ministrar som kommer att göra det, utan regeringen och Sverigedemokraterna kommer att tvinga anhöriga att täcka upp mer än vad de redan gör.

Det blir svårt att behålla duktiga assistenter, för de är lågavlönade i dag. Assistansberättigade kommer inte att få den assistans de behöver och är beroende av. Det görs neddragningar i introduktion och utbildning för personliga assistenter, vilket i synnerhet drabbar den assistansberättigade.

Som ministern nämnde har regeringen i vårbudgeten skrivit att den avser att låta Försäkringskassan lämna förslag om timschablonen. De som följer debatten och som själva har drabbats av assistansersättningens utformande genom åren vet att Sverige har haft detta system redan tidigare. Det system som Försäkringskassan då använde för att beräkna storleken på assistansersättningens timschablon stämde inte överens med hur det såg ut i verkligheten. Assistansen blev underfinansierad, för det fanns inga säkra uppgifter om assistenternas verkliga lönenivå, oavsett om man arbetade kommunalt eller privat.

Jag kommer nu att rabbla upp ett väldigt komplicerat sätt att arbeta på: När Försäkringskassan beräknade storleken på timschablonen utgick man från konsumentprisindex för det som inte var lönekostnader, exempelvis utbildning och arbetsmiljö. När det gällde lönekostnader var utgångspunkten uppgifter från tidigare SKL och SCB om löner för personliga assistenter. Utifrån deras löneuppgifter viktade Försäkringskassan det hela efter andelen kommun- och privatanställda i dagsläget och räknade sedan – på detta komplicerade sätt – upp de beräknade timlöneökningarna enligt Konjunkturinstitutets prognoser. Sammanfattningsvis var detta alltså ett väldigt komplicerat och inte så träffsäkert system.

Det var också så att Försäkringskassan ofta ändå föreslog relativt stora höjningar av timschablonen. Men efter att den dåtida regeringen hela tiden fastställde schablonen till en annan nivå än den som Försäkringskassan föreslog dämpades kraven efter dessa signaler från regeringen.

Min fråga inledningsvis till ministern är därför: Varför väljer Tidöregeringen att gå tillbaka det här systemet, som uppenbarligen inte funkade?