Herr talman! Jag tror egentligen att ministern och jag delar samma grundläggande mål att ingen människa ska behöva bli sjuk eller skadad av sitt arbete och att ingen människa ska behöva vara sjukskriven längre än nödvändigt. Då måste hela kedjan fungera.

Vi måste bygga ett arbetsliv där människor inte blir sjuka av sitt arbete. Det är därför som arbetsmiljön är så pass viktig just när det gäller undersköterskor, lärare, socialsekreterare och andra välfärdsarbetare så att de orkar ett helt arbetsliv.

Om människor ändå blir sjuka behöver stödet sättas in tidigt. Det behövs arbetsanpassningar, rehabilitering och samverkan. Människor måste få verkliga möjligheter att komma tillbaka till sitt arbete och inte bara prövas bort från det. Många människor upplever i dag att de bedöms mot normalt förekommande arbeten innan samhället ens gjort det som krävs för att de ska kunna komma tillbaka till sitt ordinarie arbete.

Ministern har inte en enda gång svarat på min fråga trots att jag har ställt samma fråga både i den inskickade interpellationen och nu i mina anföranden. Jag ger ändå statsrådet Tenje en sista chans, herr talman.

Vad är det egentligen regeringen och Sverigedemokraterna vill göra med undantaget? Tänker man göra tillämpningen hårdare? Kommer man att begränsa möjligheten att få sin arbetsförmåga bedömd mot sitt ordinarie arbete? Eller står regeringen bakom grundtanken att människor ska få en verklig möjlighet att rehabiliteras tillbaka till sitt arbete?