Herr talman! Arbetsmarknaden har förändrats, och vi ser i dag helt andra typer av sjukfall än tidigare. Den stressrelaterade ohälsan och utmattningen står för en allt större del av de långa sjukskrivningarna, främst bland kvinnor. Många av dessa människor jobbar i kontaktyrken där tempot är högt, återhämtningen liten och arbetsbelastningen konstant. Det handlar om människor som varje dag jobbar med andra människor – i vården, i skolan och i omsorgen.

När arbetslivet förändras måste också synen på rehabilitering och återgång i arbete göra det. Arbetsskadeförsäkringen är dock fortfarande dåligt anpassad till dagens arbetsliv och dess sjukdomsmönster och skademönster. Vi är många som väntar på att regeringen ska gå från ord till handling. Statsrådet har i en tidigare interpellationsdebatt sagt till en kollega att det är oceaner av tid kvar. Vi får väl se vad regeringen och ministern hinner presentera på området. Vi väntar med spänning!

Fackförbundet Kommunal har länge vittnat om att det är för hög arbetsbelastning, för få kolleger, stress och brist på återhämtning – anställda går hem från jobbet med känslan av att inte ha räckt till. När välfärden pressas hårdare år efter år är det människor som får bära konsekvenserna i sina egna kroppar. Det är ingen slump att det framför allt är kvinnor i välfärdens yrken som blir sjukskrivna.

Det som provocerar är att ansvaret hela tiden hamnar på den som blivit sjuk. Kvinnor i välfärdens yrken slits ut av för hög arbetsbelastning och stress. Men när rehabiliteringen brister, när arbetsanpassningarna uteblir och när människorna inte ens får rätt stöd är det ändå den sjukskrivne som får bära konsekvenserna genom avslag och ekonomisk otrygghet. Det är inte kvinnorna i äldreomsorgen som har skapat underbemanningen, och det är inte lärarna som har skapat den höga arbetsbelastningen. Men det är ändå de som får betala priset när sjukförsäkringen stramas åt.

Det är många människor som upplever att de bedöms mot normalt förekommande arbete innan samhället ens gjort vad som krävs för att de skulle kunna få möjlighet att komma tillbaka till sitt vanliga arbete. Riksrevisionens granskning visar att kontakt med arbetsgivare bara skedde i ungefär hälften av de granskade ärendena innan undantaget användes. I en stor andel av ärendena hade Försäkringskassan alltså inte ens haft kontakt med arbetsgivaren innan människor bedömdes i systemet. Handläggare själva beskriver att rehabiliteringsåtgärder och samverkan med arbetsgivare prioriteras ned. Hur ska människor kunna komma tillbaka till sitt arbete snabbare om rehabiliteringen och samordningen inte fungerar?

Eftersom detta inte är första gången vi har den här typen av debatt inom området och eftersom statsrådet har använt de här svaren tidigare har jag bett riksdagens utredningstjänst granska vilka konkreta effekter regeringens arbete har haft gällande stressrelaterad psykisk ohälsa och långa sjukskrivningar. Enligt den rapport jag fick går det inte att se några effekter.

Statsrådet vill inte heller ge mig svar på vad man tänker om det undantag som vi debatterar. Vi socialdemokrater tror inte att människor rehabiliteras snabbare av oro. Vi tror att trygghet och rehabilitering hänger ihop. Återigen: Vad tänker regeringen och Sverigedemokraterna göra med undantaget? Tänker man göra tillämpningen hårdare?