Herr talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till reservationerna 2 och 4.

Det här betänkandet handlar i grunden om en mycket enkel princip: Den som tar emot skattemedel för att bedriva skola ska tåla insyn och öppenhet. Skolan är inte vilken verksamhet som helst. Det handlar om våra barns framtid. Det handlar om trygghet, stödinsatser, elevhälsa och betyg – och om hur våra gemensamma resurser används. Att bedriva skola är i den meningen en offentlig förvaltningsuppgift, och det gäller oavsett om huvudmannen är kommunal eller fristående.

Därför är det i grunden bra att offentlighetsprincipen nu föreslås införas hos enskilda huvudmän. Det är ett steg i rätt riktning. Det är dock inte tillräckligt, herr talman, för regeringen tar ett steg framåt men stannar halvvägs. Man säger sig vilja ha öppenhet men bygger samtidigt in undantag. Man säger sig vilja stärka insynen men accepterar att centrala delar fortsättningsvis kommer att kunna undanhållas. Man säger sig vilja ta ansvar för skolan men vågar inte fullt ut göra upp med marknadsskolans logik.

Detta är högerns skolpolitik i koncentrat: Man erkänner problemet i rubriken men skyddar marknadsskolan i paragraferna.

För det första är den här propositionen alldeles för generös när det gäller lättnadsregler. Regeringen föreslår att lättnadsreglerna för hantering och bevarande av handlingar ska gälla huvudmän med högst 450 barn inom grundskolan. När det gäller huvudmän som enbart bedriver förskoleverksamhet får det vara högst 100 barn.

Herr talman! Om man har 450 barn och elever har man inte någon liten verksamhet eller byskoleverksamhet, som vi har talat om tidigare i debatten. Det kan handla om flera skolor och många anställda. Stora offentliga resurser används, och varje dag fattas många beslut som påverkar barns och elevers framtid.

Vi socialdemokrater har därför varit tydliga med att vi anser att offentlighetsprincipen måste omfatta samtliga huvudmän i skolväsendet utan att generösa undantag och lättnader införs. Det gäller framför allt medelstora skolor, som har mellan 100 och 450 elever.

I regeringens proposition kan vi se att upp till 86 procent av de fristående skolorna och förskolorna kommer att vara föremål för lättnadsregler. Det är inte rimligt att kommunala skolor ska erbjuda full insyn medan fristående aktörer med hundratals elever ska få lättnader. Om en huvudman är tillräckligt stor för att bedriva skattefinansierad skolverksamhet för hundratals barn måste den också vara tillräckligt stor för att tåla den demokratiska granskningen.

Här går en tydlig skiljelinje. Högern talar gärna om ordning och reda i skolan och kontroll över skattepengar, men när det gäller kontroll över skattemedel som går till fristående skolor blir det plötsligt väldigt försiktigt. Då ska det göras undantag och mildras.

För det andra, herr talman, kommer affärshemligheter även i fortsättningen att väga tungt i den här verksamheten. Som offentlighetsprincipen ser ut nu kommer den inte att vara tillräcklig. När det gäller centrala uppgifter om friskolornas ekonomi kommer man i fortsättningen att hänvisa till aktiebolagslagen och till att det rör sig om drifts- och affärshemligheter.

I vår motion pekar vi på att affärs- och driftsförhållanden i stor utsträckning kommer att kunna hållas hemliga. Det innebär att centrala frågor om hur man använder gemensamma resurser, som borde gå till barn och elever, inte kommer att kunna granskas fullt ut av allmänhet, föräldrar eller journalister. I praktiken innebär det att vi inte kan vara säkra på att barnen får en så bra utbildning som de har rätt till – bolagens intressen kanske väger tyngre.

Detta är inte bara en teknikalitet, utan det handlar om själva kärnan i skoldebatten. Hur används skolpengen? Hur flyttas resurser mellan skolor? Hur uppstår vinster? Hur mycket av pengarna går till undervisning, elevhälsa och stöd, och hur mycket försvinner in i andra koncernstrukturer? Sådant måste vi kunna granska.

Utan verklig tillsyn i ekonomin blir det svårt att följa skattemedlen. Utan insyn i resursfördelningen blir det svårt att se om pengarna går dit där behoven är som störst. Utan öppenhet kring centrala ekonomiska förhållanden blir offentlighetsprincipen en fasad.

Socialdemokraterna menar att vi måste tillämpa offentlighetsprincipen fullt ut, utan undantag för affärshemligheter. Det är en självklarhet att skolans pengar ska gå till fler lärare, bättre stöd, tryggare klassrum och likvärdigare utbildning. Skolans pengar får inte gömmas bakom affärshemligheter, koncernupplägg och sekretessbelagda kalkyler.

För det tredje, herr talman, vill jag prata lite om komvux. Komvux lämnas helt utanför den proposition som vi nu debatterar. Vi vet att även vuxenutbildningen finansieras av offentliga medel och att den är en viktig del av utbildningssystemet. Vi vet att vuxenutbildningen handlar om människors framtid – om möjligheten att läsa in behörigheter, ställa om mitt i livet, byta bana och få en ny chans. Fristående anordnare i komvux måste också omfattas av offentlighetsprincipen. Det är svårt att se varför principen om öppenhet ska sluta att gälla efter gymnasieskolan i stället för att fortsätta på komvux.

Om offentliga medel används för utbildningsverksamhet som påverkar människors framtid, och om utbildningens kvalitet är avgörande för individen och samhället, måste insynen vara god. Då duger det inte att säga att kommunen fortfarande har huvudmannaskapet och att det räcker så. För vuxna som studerar och möter utbildningen i vardagen, för lärare som jobbar, för journalister som vill granska eller för skattebetalare som vill veta vad pengarna går till spelar det ingen roll hur avtalskedjan är konstruerad – vi måste kunna följa pengarna i alla fall.

Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att det här betänkandet visar på en tydlig politisk skiljelinje. Vi socialdemokrater välkomnar att offentlighetsprincipen införs, men vi tänker inte låtsas att förslaget är tillräckligt. Lättnadsreglerna är alltför generösa. Affärshemligheter kommer även fortsättningsvis att tillåtas väga tungt, och komvux kommer fortsatt att lämnas helt utanför.

Det är inte att fullt ut ta tillbaka kontrollen över skolan, utan det är att ta ett steg men sedan stanna när marknadsintressena börjar protestera alltför högljutt. Den svenska skolan behöver därför en annan riktning. Den behöver mer öppenhet, inte fler kryphål. Den behöver mer ansvar och mer demokratisk kontroll. Den behöver inte fler undantag för aktörer som använder våra gemensamma skattemedel.

Den enkla frågan är på vems sida man står i skoldebatten. Står man på elevernas, lärarnas och skattebetalarnas sida, eller står man på den sida som fortfarande vill tillåta delar av skolan att gömma sig bakom affärshemligheter och undantag?

Herr talman! Skolan ska inte styras av marknadslogik. Den ska styras av demokrati, ansvar och rätten till likvärdig utbildning.

(Applåder)