Herr talman! Det här betänkandet handlar om något som är enkelt att säga men betydligt svårare att åstadkomma i verkligheten: att hela Sverige ska fungera. Det ska fungera inte bara på pappret, inte bara i en strategi och inte bara i de delar av landet där avstånden är korta och alternativen är många. Det ska fungera också på de platser där vardagen kräver lite mer planering och lite större tålamod.

För mig är detta inte en abstrakt fråga. Jag är uppvuxen i Stenkyrka på norra Gotland och vet sedan tidig ålder att landsbygden inte är ett särintresse. Det är människors hem, arbetsplats och framtidsdröm. Det handlar om människor som går upp på morgonen, sköter sina jobb, driver sina företag, tar ansvar för sin familj och bidrar till sin socken. De ska med rätta kunna förvänta sig att samhället ska finnas där också för dem.

Herr talman! Det är här en seriös landsbygdspolitik behöver börja, inte i romantiska bilder, inte i tillfälliga projekt och inte i nya lager av administration utan i den verklighet som människor faktiskt lever i. För många är bilen inte bara ett bekvämlighetsval. Den är en förutsättning för att kunna jobba, handla, lämna barnen eller till exempel ta sig till vården.

För många företagare är en fungerande väg, ett stabilt elnät och en rimlig tillståndsprocess inte detaljer. Det är skillnaden mellan att kunna växa och att tvingas tacka nej till jobb och möjligheter.

Därför behöver politiken vara jordnära. Den behöver förstå att samma lösning inte fungerar överallt och att beslut som kan se små ut, när man på en myndighet i Stockholm ändrar ett kommatecken, kan få konsekvenser för den som jobbar i lantbruket, på verkstaden, inom besöksnäringen eller på åkeriet på en mindre ort. Ska hela Sverige fungera behöver politiken utgå från människors vardag, inte från myndigheternas organisationsscheman.

Just därför lägger regeringen fram detta lagförslag. Vi förtydligar att en region har skyldighet att samråda i sitt regionala utvecklingsarbete och att företrädare för organisationer i det civila samhället och enskilda utbildningsanordnare inom högskoleområdet måste kunna delta.

Det kan låta tekniskt, men i praktiken handlar det om något som är ganska enkelt. Bättre beslut fattas när fler som känner till platsens behov får bidra med sin kunskap. Civilsamhället ser ofta sådant som myndigheter missar, och utbildningsaktörer vet vilken kompetens som behövs för att företag och offentlig sektor ska kunna växa. När de perspektiven kommer in tidigare i den regionala utvecklingspolitiken kan den bli bättre förankrad och mer träffsäker.

Herr talman! Man kan inte bygga Sverige starkare från skrivborden här i Stockholm, även om vi riksdagsledamöter såklart hade hoppats det. Vill man att politiken ska fungera i Stenkyrka, i Slite, i Sorsele eller i Simrishamn behöver man lyssna på dem som faktiskt bor där, arbetar där och driver företag där. Det är först då reformerna blir praktiska på riktigt, och det är först då människor kan känna att staten inte bara pratar om hela landet utan också förstår hela landet.

Herr talman! För Moderaterna hänger landsbygdspolitiken ihop med en större fråga: Sverige behöver bli rikare. Det är inte ett självändamål i sig men en förutsättning för allt annat som vi vill göra. Vill man bygga ut försvaret, rusta infrastrukturen, stärka energisystemet, bekämpa brottsligheten eller säkra välfärden krävs det en ekonomi som växer och att fler människor jobbar, investerar och bygger företag.

Det är därför Moderaterna går till val på att ekonomin ska fortsätta att växa – vi ska bli rikast i EU – och att en vanlig familj ska få behålla ungefär 5 000 kronor mer i plånboken varje månad. Det betyder mycket i hela landet, men kanske särskilt på platser där avstånden är lite längre, där bilen behövs, där elräkningen verkligen är en faktor och där familjers marginaler är små. När människor får behålla mer av sin egen lön inte bara stärks den egna familjens ekonomi, utan det gör också att det blir möjligt att bo kvar, att investera och att bygga sin framtid där man känner sig hemma.

Det här betänkandet pekar i rätt riktning och slår fast att landsbygden är en styrka för Sverige. Men ska det bli verklighet krävs det reformer som gör skillnad. Det handlar om att förenkla för företagare, korta tillståndsprocesserna, bygga ut de yrkesutbildningar som leder till jobb, stärka elförsörjningen och se till att infrastrukturen fungerar även utanför de stora stråken. Allt detta, herr talman, ryms inte i ett enskilt betänkande, men det hör såklart ihop med samma reforminriktade arbete.

Regeringen har påbörjat den omläggningen. Nu finns det en spricka i muren av krångliga regler som sätter stopp för nya verksamheter. Fåmansföretagens villkor har förbättrats, och energipolitiken har lagts om från symbolpolitik till fokus på planerbar och fossilfri kraft.

Det är inte färdigt, och det ska vi vara ärliga med. Men riktningen är rätt. Just riktning spelar roll för den företagare som funderar på att investera, den familj som vill bygga ett hus och den unga person som vill ha en framtid på sin hemort.

Herr talman! Mot detta står en opposition som i det här betänkandet visar ganska tydligt att den inte är överens. Av andra debatter vet vi att man inte är överens om bidragen, biståndet, skatterna och så vidare.

I detta betänkande reserverar sig vänsterpartierna i olika konstellationer, åt olika håll och med olika besked. Ibland står de tillsammans, ibland står de var för sig, och ibland verkar det som att det enda som egentligen håller dem samman är att de är emot regeringen.

Det duger inte riktigt för den som vill se långsiktiga villkor. Landsbygdens företagare, familjer och kommuner behöver veta om politiken ska göra det billigare eller dyrare att till exempel ta bilen till jobbet, enklare eller svårare att driva företag, mer eller mindre lönsamt att arbeta eller mer eller mindre möjligt att bygga den elproduktion som Sverige och kanske framför allt Skåne behöver. Där ligger den politiska skiljelinjen.

Man kan inte riktigt säga att hela landet ska leva och samtidigt driva en politik som gör vardagen dyrare för dem som har längst avstånd. Man kan inte tala varmt om landsbygdens företag och samtidigt möta dem med högre kostnader, mer administration och sämre drivkrafter. Man kan inte säga sig stå på vanligt folks sida om ens enda förslag är att staten ska ta mer av människors lön.

Herr talman! Det är skillnad på att tala om landsbygden och att förstå landsbygden. Man kan inte säga att hela landet ska leva och samtidigt göra vardagen dyrare för dem som måste ta bilen till jobbet. Man kan inte hylla småföretagare i högtidstal och sedan möta samma företagare med mer krångel, högre kostnader och sämre villkor. Hela Sverige fungerar när människor får jobba, företag får växa och politiken slutar att stå i vägen.

Herr talman! Tryggheten är också en avgörande del för att Sverige ska fungera. Regeringen har lagt om kriminalpolitiken i grunden. När skjutningarna i storstäderna nu har pressats tillbaka behöver nästa steg vara att stärka den närvarande polisen i hela landet och se till att vardagsbrotten tas på större allvar.

På landsbygden handlar trygghet ofta om brott som sällan blir riksnyheter men som ändå påverkar människors liv på ett väldigt konkret sätt. Det kan vara inbrott i maskinhallen, stölder från företagare, bedrägerier mot äldre eller skadegörelse som gör att människor känner att staten är långt borta precis när den behövs. För den som drabbas är det inte små brott. Det är angrepp på tryggheten, på företagsamheten och på den bredare tilliten i samhället.

Därför måste rättsstaten märkas också där avstånden är långa. En polis som bara upplevs i teorin räcker inte. Människor som gör rätt för sig ska kunna känna att samhället står på deras sida, oavsett om de bor i en storstad, en mindre ort eller till exempel på en ö.

Herr talman! För Gotland är allt detta väldigt konkret. Våra kommunikationer är inte en detalj i marginalen utan en livlina för att vi ska kunna jobba, studera och ha ett fungerande vardagsliv och en växande besöksnäring. Båten och flyget är vår landsväg, och när de fungerar kan platser som Gotland växa och bidra ännu mer till Sverige. När de inte fungerar blir avståndet till fastlandet inte bara geografiskt utan också ekonomiskt och socialt.

Det är därför man med en politik för hela Sverige måste förstå att olika delar av landet har olika förutsättningar. Det i sin tur handlar inte om att ställa krav på särbehandling, utan om att föra en praktisk politik som gör att människor och företag faktiskt kan verka på rimliga villkor.

Herr talman! Vi är inte framme. Det finns fortfarande många vägar som behöver rustas, och företag som väntar alldeles för länge på besked. Det finns orter där servicen är väldigt skör, och det finns många människor som undrar om politiken verkligen ser deras vardag. Svaret på det är inte att byta riktning till mer av osäkerhet, högre kostnader och svagare arbetslinje. Svaret är att hålla kursen och öka tempot i reformarbetet.

Det är så vi bygger ett rättvisare Sverige – ett Sverige där ekonomin växer, där arbete lönar sig bättre, där företag kan utvecklas, där polisen är närvarande i hela landet och där människor får mer kvar i plånboken. Det gör vi inte genom att ställa stad mot land, utan genom att se till att samhällskontraktet fungerar oavsett var man bor.

Herr talman! Hela Sverige ska fungera. Det gäller i Stenkyrka, och det gäller i hela landet. Moderaternas besked är att vi tänker fortsätta att reformera Sverige, hålla kursen och öka tempot för ett Sverige där ansträngning lönar sig, där brott straffar sig och där människor kan känna både trygghet och framtidstro.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M).