Herr talman! Tack, Anders Ådahl, för frågorna! De var ganska många, och jag ska försöka uppehålla mig vid ett par av dem.

Jag tänker på skogen. Svensk skogsnäring är fantastisk, och den är en stor tillgång för Sverige – inte minst ekonomiskt men även som koldioxidsänka. Den bidrar till arbete och välstånd.

Ibland frågar jag mig dock hur man ser på skogen från den sida som tycker att vi ska använda skogen som bränsle. Det handlar inte minst om att skogen ofta pekas ut som skyddsvärd. Enligt många ska den därför inte brukas på det sätt som görs i dag, utan det ska vara ett mer småskaligt bruk. Stora arealer i fjällvärlden ska enligt en del förespråkare för detta inom exempelvis EU undantas. Skogen ska ersätta plasten. Våra sugrör, tallrikar och liknande ska vara gjorda av till exempel pappersmassa eller cellulosa i stället för av plast. Skogen ska enligt vissa ersätta cement. Vi ska inte bygga med cement, för det genererar stora utsläpp av koldioxid. Vi ska i stället helst bygga i trä, menar de.

Nu ska vi alltså också använda skogen till att köra bil på. Frågan är om skogen kommer att räcka till och vad kostnaderna kommer att bli. Vi såg ju vad reduktionsplikten ledde till för drivmedelspriserna.

Min motfråga är därför: Hur mycket får drivmedlet kosta om vi använder cellulosa och massa, det vill säga skogen, som bränsle? Hur mycket är ledamoten beredd att låta bränslet kosta vid en sådan omställning?